tjent deraf; han var en god och ädel menniska; jag kände honom väll...... D s Den 12 Februari. Det blir bäst att Jag biktar alltsammans och sedan riktigt skrattar ut mig sjelf. Hnru länge sedan är det som jag åter föresatte mig att bli en äkta kämpe? Jo, det ärjust vackert! Att sträcka vapen, springa sin väg och sedan icke en gång ha mod nog att rymma, utan så midt under flykten vända om igen — en präktig bjeltedat! Jag skulle icke sluta att blygas öfver mig sjelf, om jag icke fattade mod att taga saken komiskt. Det var i dag på eftermiddagen så varmt och värlikt, att solen under min ensammå vandring till Kächelberget blef mig allt för svår. Ty der spelar icke en vindflägt, och redan leka ödlorna, liksom midt i sommaren; intet löf skänker svalka, de nakna vinrankorna, som förr. hvälfde sig så skuggiga öfver mig, måste förmodligen sjelfva veta hvarföre de ännu icke göra min af att slå ut. Jag vände åter om. och vågade mig för första gången sedan så många dagar åter ut på kajen, der endast få menniskor funnos. Först klappade hjertat häftigt i mig, som om en hvar redan länge vetat att jag endast hade smvgit mig in bland de obotliga och nu blifvit demaskerad och afvisad med protest. Jag grubblade på hvad jag skulle kunna hitta på för ett svar på frågan: Har niså snart åter fattat afsmak för att dö? Och ehuru ingen tycktes gifva akt på mig, måste jag bekänna, att jag kände mig högst illa till mods. Jag erinrade mig nu alla mina små synder, som jag hade helt lugnt begått, 1 den öfvertygelsen, att man väl en gång kan drifva igenom sin vilja, så snart det är en sista vilja. Huru ohöflig och konsiderationslös var jag icke mot den och den och möt de flesta, hvilka jag icke frå