Aftonbladet – 23 mars 1869, sida 3

af tjenstemännen; likaledes hr Berlin, hvilker I yttrade att det skulle blifva en svår beskyllning mot riksdagen om den lemnade Sverges mångs finska undersåtar utan domare, hvilka förstodo fin MN ska språket. Hr Fröman vitsordade, att svårig heter, isynnerhet i brottmålsfall, uppkommit i de af I nordligaste länen, emedan domarå ej förstå invå narnes språk. Det hade gifvits fall, då utslag af j domare fälts på svenska, hvilket utslag sedan af tingsfolket orätt tolkats. Men tal. hyste dock betänkligheter vid att antaga hr Grapes motion, emeII dan rubbningar i befordringsväsendet derigenom skulle uppstå. Iade en domare i nordligaste nen nitälskan för sitt kall, skulle han lätt inom kort lära sig finska språket. Tal. yrkade remiss till första kammarens tillfälliga utskott n:r 2, ett yrkande, som äfven framställdes af hr v. Koch och grefve af Ugglas. — Kammaren beslöt denna remiss. Andra kammaren. Efter vid sammanträdets början verkställd protokollsjustering och sedan protokollet öfver valet af fullmäktige till banken och riksgäldkontoret I uppläst, erhöll hr Hedlund ordet och yttrade: K Då jag hvarken kan eller vill göra någon anmärkning mot utgången af de nu anmälda valen, känner jag mig dock manad att framställa en erinran beträffande den procedur, som lärer hafva föregått dessa vals verkställighet från andra kammarens elektorers sida. När grundlagen föreskrifvit, att valen till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skola ske genom elektorer, hvilar denna föreskrift tydligen på den förutsättning, att dessa förtroendemän skola handla alla i allmänhet och hvar och en för sig med full sjelfständighet, så att de i fråga om de personer, åt hvilka de vilja lemna sina röster, döma allenast efter sin egen uppfattning och sitt eget samvete: Denna frihet Jider dock en betänklig inskränkning, derest någondera kammarens elektorer skulle på förhand tillförbinda sig att, äfven med uppoffring af egen öfvertygelse, antaga en majoritetslista, d. v. 8. gifva sina röster åt de personer, som majoriteten funne för godt att uppsätta. Den individuella sjelfbestämningsrätt, som kammaren vid valet af sina elektorer förutsatt, är härigenom uppoffrad. Inträffar det, under sådana förhållanden, att lättsinnet eller förtalet, i intrigens tjenst, lyckats göra sig för tillfället gällande, äfven då de angripa en mängbepröfvad redbarhet, till att få aktningsvärda män undänskjutna från majoritetens lista, blir det för den enskilde valmannen svårt, om icke omöjligt att deri vinna en rättelse, äfven om i han efteråt erhölle än-så klara bevis på förtalets osannfärdighet, emedan han känner sig bunden af den en gång, på förhand, träffade öfverenskommelsen. Så skola de vigtiga institutioner, hvarom är fråga, lätteligen komma att beröfvas sina bästa krafter. Men en icke mindre olägenhet af ett sådant förfarande ligger deri, att om båda kamrarne, hvar för sig, börjäde införa en sådan praxis, skulle det inträffa, hvilket också redan skett, att de riksdagens förtroendeuppdrag, hvarom här är fråga, blefve föremål för årliga lottningar, då slumpen, men icke riksdagens förtroende utgjor2e grunden för deras mandat, och då ingen säkerhet förefunnes för den stabilitet i förvaltningen, som här är af synnerlig vigt. När i den gamla ståndsrepresentationen den förseglade sedeln, till följd! af oOmständigheternas tvång, mången gång afgjorde vigtiga frågor, så utgjorde detta en af denna representations bittrast öfverklagade. brister Här gällde likväl lottningen endast anslag, d. ä. penningar; nu gäller den åter personer, som skola bestrida ansvarsfulla värf, på grund af allmänt förtroende. Då det synes mig angeläget, att det förfarande jag här antydt, icke måtte blifva en häfdvunnen praxis, utan fastmer betraktas såsom obehörig, har jag velat att åtminstone en enskilds anmärktill den kraft och verkan den må ega. talet och intrigen, men med önskan att de aldrig måtte erhålla herraväldet förband sig dock hos al. en annan önskan, som stode öfver denna, nemöfvertygelse. Riksdagsordningens 72 etadgar i första punkten, hvad riksdagen i afseende på det Hvarje lagtima riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmäktige att, jemlikt sär: skilda reglementen, riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta. Riksda-; gens uppdrag inskränker sig således till att efter bästa öfvertygelse välja valmännen; men dervid stannar ock kamrarnes rätt. Tal. ville nu fråga, huruvida någon kammarens ledamot egde rätt att reservera sig mot hvad dessa förtroendemän åtgjort, när han ej varit en blaud dem. Detta vore en reservation i tredje hand, hvilken till och med vore grundlagsvidrig. Tal. visste, dess bättre, hvad majoritet ville säga och påminte, att det var majoriteten som väl alltid fattade besluten, icke minoriteten, och i detta fall trodde tal. att majoriteten gjort hvad landet i allmänhet skulle gilla; ty hvad hade den gjort? Jo, den hade från deras befattning såsom fullmäktige uteslutit några ledamöter, som vore litet för gamla. Tal tyckte om litet omsättning (Skratt). Men det funnes äfven andra skäl som gjorde ombyte önskvärdt, nemligen att somliga at de fullning deremot måtte få inflyta i dagens protokoll, ;. Hr Ridderstad uppträdde med mycken skärpa : emot den föregående talaren. Visserligen hatade! han (Ridderstad) lika mycket som reservanten för. ligen att hvar och en måtte tillåtas följa sin fria : . ; s ifrågavarande valet eger att åtgöra. Der heter: j mäktige omfattat politiska åsigter, hvilka icke hyl-j Tal. slutade med att reservera sig mot reservationen. Hr Adlersparre yttrade, att om det varit hr Hedlunds mening att insinuera, det valmännen icke följt öfvertygelse och samvete, så ville tal. försäkra, att de för gjort, och kastade beskyllningen tillbaka på dess upphof. Hr Hessle förenade sig med hr Hedlund, såvida icke hänsyftningar i det af den föregående tal. antydda hänseende varit uttryckta i hans anförande. t Hr Hierta såg i hr Hedlunds anförande ingenting annat än en ganska berömlig maxim, nemligen att den enskilde ledamoten ej måtte taga obehörigt intryck af majoriteten, hvilket ju icke vore någonting värre än att det när som helst kunde uttalassi riksförsamlingen. Men huruvida anledning dertill nu förefunnits, ville tal. lemna derhän. Hr Ridderstad. Någon hade sagt, att hr Hedlund framställt icke en reservation, utan blott en anmärkning. Tal. visste ej, huru det var Töllige att framställa en anmärkning utan reservation eller en reservation utan anmärkning. Tal. hade för öfrigt ställt sig på en berättigad ståndpunkt, nemligen grundlagens. Reservationen hade ej varit på sitt ställe; den borde ej ha framkommit; men då nu så skett, borde den icke dö bort utan att någon reserverat sig deremot. Frih. von Schultzenheim uppläste en annan 8 af riksdagsordningen för att visa, att hela denna diskussion varit öfverflödig. 2 säger; Vid kammarens sammanträde eger hvarje dess ledamot rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i -Avor, som under öfverläggning komma och alla a... af allt, gom inom kammaren sig om laglighete. a att uppläsningen af ett tlldrager. Tal. trouuc anledning till en protokoll icke borde kunna g. -—— hade rätt diskussion; men säkert vore att ingeu . da att i kamrarne klandra, hvad som vid enskuus sammankomster sig tilldragit. Tal. önskade att diskussionen måtte afslutas, emedan den eljest illtför lätt torde komma att gå in på personligor 1 s t E I 1 3 ( J las af landet i allmänhet. s s 1 I S n H å b LIE