Aftonbladet – 23 mars 1869, sida 2

Riksdagen fattade i går afton ett ganska vigtigt beslut med afseende å riksbankens verksamhet. Genom båda kamrarnes bifall till bankoutskottets af hr Weners motion föranledda förslag bemyndigades nemligen bankofullmäktige att tillåta mottagande vid liqvider och insättningar i riksbanken samt dess lånekontor af banksedlar, utgifna af sådana enskilda sedelutgifvande banker, hvilka i den ort, der liqviden eller insättningen sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte af dessa sedlar ; egande fullmäktige att i öfrigt bestämma de vitkor, som för riksbankens betryggande mot förlust kunna finnas erforderiga. Beslutet härom fattades i första kammaren utan diskussion, men föregicks i den andra af en öfverläggning, under hvilken af en och annan talare yttrades den farhåga, att genom ett dylikt beslut privatbankssedlarne skulle erhålla en falsk prestige och blifva fullkomligt likställda med riksbankens sedlar. Dylika argumenter pläga finna villigt gehör hos andra kammarens majoritet, men denna gång neutraliserades de genom några andra, som funno ännu större .mottaglighet. Det visades nemligen, att en väsentlig orsak hvarför allmänheten hellre håller räkning med de enskilda bankerna här i staden än med riksbanken, är obeqvämligheten att för hvarje insättning man skall göra i riksbanken först tillvexla sig riksbankssedlar för de privatbankssedlar man kunnat vid liqvider erhålla, under det de enskilda bankerna deremot villigt mottaga hvilka sedlar som helst. Förfore nu riksbanken på samma tillmötesgående sätt, så skulle den med de enskilda bankerna dela fördelarne af talrika depositioner. Sedan hr C. A. Larsson slutligen erinrat om ett vid en konferens under en föregående riksdag af riksbankens verkställande direktör (hr Björck) fäldt yttrande, att man kunde genom ett penndrag (d. v. s. genom bemyndigande för riksbanken att mottaga privatbankssedlar) reducera till hälften eller mindre den, såsom man tyckt, alltför stora vinst, som en härvarande enskild bank och dess verkställande direktör skördat, så återstod icke längre något tvifvel om utgången. Kammaren biföll också med 75 röster mot 44 utskottets förslag. Om än för genomdrifvandet af detta beslut på vissa håll fordrats ett vädjande till känslor, som just icke höra till de allra vackraste menniskan kan hysa, så måste man dock lyckönska riksdagen att ha i afseende på riksbankens verksamhet fattat ett klokt och välbetänkt beslut. Såsom alla dylika skall det helt säkert visa sig lända till fördel for alla parterna, både för riksbanken, för allmänheten och, när allt kommer omkring. äfven för privatbankerna.