Aftonbladet – 22 mars 1869, sida 2

— För emigranter till Brasilien; Gefle-Posten meddelar i sitt senaste mn:r följande ntdrag ur en svensk emigrants i Södra Amerika bref till hemorten: Enligt annonser i Fäderneslandet och Sverges Tidning för Augusti och September månader förra året uppmanades emigranter, som ämnat sig till Nordamerika, att i stället resa till någon af kolonierna Dona Fransisca, Blumeau eller Rio grande do Sul, belägna i Sydamerika och tillhörande kejredömet Brasilien. Till följd af dessa annonser och det sätt på hvilket doktor J. Damm, utgifvare af Sverges Tidning, i en liten broschyr öfver nämde kolonier utstofferat dem såsom jordens mest ynnade länder, att icke af någon fläck på jorden verträffas af sin bördighet, rikedom, helsosamma och för nordboer passande klimat, lockades jag jemte några och sextio svenskar till att företaga an till Sydamerika, och valde vi kolonien Dona ransisca, såsom den mest heprisade, till, vårt nya dernesland.. Beväpnade med mod, hopp och ge: afgingo vi från Stockholm den 8 Oktober i Uskap med d:r Damm, och inträffade i Hamburg den 19 samma månad, för att genast afgå derifrån med klipperskepp till Sydamerika. Först efter fjorton dagars väntan kommo vi ombord på engelska barken Rainbow, förd af en kapten White och bogserades till Gläckstadt. På Elben lågo vi sedan fjorton dagar och afgingo från Cuxhafen den 9 November och anlände den 22 December till staden San Francisco, derifrån vi med små segelbåtar transporterades följande dag till Joinwille, en liten stad i kolovien Dona Fransisca. Inga kära slägtingar och anförvandter, inga goda vänner, ingen bekant menniska helsade oss väl: komna, utan endast sömniga, loja och liknöjda så kallade tjenstemän visade oss vägen till ett emigranthus, der fri bostad erbjöds samt säng hvar som helst på golfvet i sällskap med snuskiga tyskar, utan att förgäta kackerlackor, råttor, moskitos, ödlor m. m., som äfven gjorde sitt till att förstöra sömnen. Fri mat i tre dagar bestods, och icke, såsom utlofvadt var, i två å tre månader. Nästa bekymmer var att få arbetsförtjenst, och sådan gafs visserligen, men ack hurudan? Jo, vägarbete i kärr och moras, bland tistlar och törnen, så att efter första dagens arbete flera måste intagas på sjukhuset; derjemte var en fruktansvärd värme rådande. Lägger man nu härtill, att man ke erhöll mer än en milreis och icke, såsom broschyren innehåller, 8, 10 å 11 rdr pr dag (1 milrois 1 rår 42 öre enligt nu gällande kurs) utan kost, så kan hvem som helst göra sig en föreställning om, huru man skulle bli till mods, då utsigterna till en god ställning voro så missgynnande. ! Undertecknad jemte några andra svenskar beslöto oss för, att kosta hvad det ville, så skulle vi försöka att komma derifrån. Under uppgörande af denna plan, kom oss väl till pass unerrättelse från kaptenen på Rainbow, att, som man åf besättningen hade rymt, en styrman och stewarden (kocken) voro sjuka, han ville låta 7 å 8 svenskar gå fritt med till Santos, emot det att de ville biträda vid arbetet på däck. Vi voro genast sju stycken som mma dag begåfvo oss åter till Fransisco och ngo för andra gången ombord på Rainbow, r att komma till Santos och derifrån med någon lägenhet till Montevideo och Buenos . Ayres, der vi hört att det skulle vara bättre om arbete; men komna till Santos fingo vi den sorgliga underrättelsen att någon lägenhet på längre tid icke vore att hoppas på, för att komma till Syden, hvarföre vi besiutade att fara till Rio Janeiro och derifrån komma nedåt, men åter väl hitkommen, bar jag försatts i villrådighet huru jag bör göra, derför att passagen är så dyr och kassan till följd af dessa långa resor, betydligt hopsmält. Tre veckor har jag legat hör utan att kunna hafva fått något arbete, så att äfven här i sjelfva Brasiliens hufvudstad är svårt att kunna försörja sig, synnerligast som man är okunnig i språket, portugisiskan, och dessutom härvarande landsmön icke kunna förmås att bjelpa en till rätta på minsta sätt. Då flere vänner och bekanta till mig på minsta vink af mig om att här vore bra skulle komma pfter, så, oaktadt det skulle vara en glädje obeskrifligt stor att här få trycka en vän till sitt hjerta, så kan jag icke allenast afråda hvar och ;n från att emigrera hit, utan isynnerhet slägtinsar och bekanta. Hoppandes att svånska tidningarne göra allt för tt förekomma en emigration till ett land som var så liten förtjenst att bjuda på, har jag härned velat i korthet låta landsmän veta att om le ämnade begifva sig hit få åe underkasta sig ja möjliga försakelser och förödmjukelser. Den svarte taga de hellre till arbete än främlingen, y negern kunna de drifva med piskan, hvilket de cke få göra med den hvite. Mitt råd är, och tusende skola instämma deriti, res sist af alla länder till Brasilien. Rio Janeiro den 8 Februari 1869. J. M. Kindberg från Gefle.