ske de två åren närmast före beväringsåldern med en eftermiddag i veckan under Juli och Augusti månader (tillsammans motvarande ungefär 8 dygn); (i skrifvelsen ifrågasattes, från skoltidens slut, tilldess beväringsåldern inträder); att beväringen i fredstid må fördelas på och samöfvas med stammen, för att vid mobilisering med densamma kunna införlifvas; att reservbefäl må utbildas bland de beväringsskyldige; att halfsoldsbefäl, på sätt föreskrifvet är, skall inrättas; att åtgärder vidtagas för att jemväl ur manskapets leder ega tillgång till befäl; att infanteriets stamregementen utvidgas till 4 och stamkåren till 2 bataljoner; att stambefälet något ökas; och att alla till aflöning af indelta armens befäl och tjenstemän anslagna boställen och räntor måtte ingå till statsverket, samt derefter lönerna kontant utbetalas. Slutligen anhölls om tillsättande af en vapenoch befästningskomitt, hvilken, såsom bekant, redan existerar, äfvensom att en särskild organisationsplan skulle utarbetas för i tlands nationalbeväring, hvilken äfven medöljer. I skrifvelsen omförmäldes ytterligare, att åtskilliga punkter af försvarsutskottets förslag af riksdagens båda kammare tillstörsta delen blifvit gillade, utan att likväl i afseende på dem full samstämmighet kunnat ernås, såsom t. ex. varit fallet med de vigtiga frågorna om värnepligtens utsträckning och ökande af beväringens öfningar, jemte dermed sammanhängande ämnen.. Åfven dessa punkter hafva i många fall af hr Abelin blifvit följda. Om det således :skall anses såsom bevis på verkligt konstitutionella tänkesätt, att en minister noga rättar sig efter representationens tydligt uttalade åsigter, då måste medgifvas, att statsrådet Abelin i det hänseendet knappast lemnat något öfrigt att önska. Och skulle hans förslag det oaktadt icke vinna anklang hos nationen, då blir detta mindre hans fel, än majoritetens inom den riksdag, om föranledt hans handlingssätt, samt deröre nu i icke ringa mån måste bära ansvaret för detsamma.