Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 3

af dem åsyftade organisationen skulle HiNDe Tea erfarenhet, på grund hvaraf man sedan kunde vidtaga ett definitivt ordnande af frågan. Och då dertill komme, att Carolinska institutet äerigenom blifvit mycket förlamadt i sin verksamhet, hade det varit önskligt, om frågan blifvit afgjord, i enlighet med rikets ständers skrifvelse. Riksbankssedlarnes tvångskurs. Konstitutionsutskottet bade i sitt memorial n:r 5 hemställt, att följande ord i regeringsformens 12 .: Riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva Sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, af banken med silfver inlösas — skälle förändras till: Riksbankens sedlar skola, vid anforåran, efter deras lydelse, af riksbanken inlösas.. — Denna fråga framkallade, då den i tisdags afton föredrogs; en. särdeles långvarig diskussion, som först slutade kl. 1 på natten ned det resultat, att den föreslagna förändringen blef af kammaren afslagen genom omröstning, som utföll med 98 röster mot 67, hvilka senare voro afgifna för bifall, . För bifall till utskottets förslag talade hrr Nils Larsson, von Troil, statsrådet frih. af Ugglas, frih. Gripenstedt, Siljeström, Lindström, Dahm, Grafstrom, Hierta, Mannerskantx, Grenander, Ocklind, Ahlgren, Lönnberg, Fithner och Bergström, hvilka talare såsom skäl för sin åsigt hufvudsakligen anförde följande. Om den föreslagna förändringen nu bifölles skulle dock stadgande? avarstå i civillagen, hvilken stiftas af konung ock riksdag gemensamt, hvadan ingen fara vore föf ett förhastadt beslut. Riksbanken bar i samma stadgande icke något skydd mot privatbanksintresset, emedan dess bästa och enda skydd i detta fall vore dess öfverlägsna kapitalstyrka. Privatbankernås sedlar bafva icke haft något dylikt skydd. men ingen har dock vägrat taga emot dem och skulle icke heller göra det så länge bankernas soliditet icke vore satt i fråga Riksbankens sedlar skulle i detta fall äfven erhålla den fördelen att mottagas vid uppbördem och i sllmänna kassor; och liksom de ker halersedlattie endast enom ett dylikt stadgande erhållit en obegränsad Sed, så skulle ock riksbankens sedlar, som derjeinte eka företrädet att invexJag med silfver, ingalunda erhålla mindre förtroende in förut. Förändringen vore isypmerhet nödvändig fbr att betrygga eganderättsförbällandena i vårt land, Hvilka af blotta tanken på möjligheten, att riksbanken gång kunde bli oförmögen att inlösa sina sedlar iied silfver skulle på ett betänkligt sätt rubbas. Det ifrågavarande stadgandet vore lika litet nu som förr i stånd att hindra en dylik rubbning; och att icke vilja förebygga en sådan vore: att legalisera ett svek i den allra största skald, hvartill man väl ej borde vilja att vår förnämsta grundlag lånade sig. Sedan uppmärksamheten nu en gång blifvit fästad på denna fråga, vore det äfven troligt, att en stor oro skulle uppstå, hvilken icke komme att lägga sig, innan den blefve löst på ett tillfredsställande sätt. Stadgandet medförde verkligen tvångskurs; ty om ock banken deraf icke skulle anse sig förpligtad att inlösa sedlarne efter deras lydelse, vore män dock i handel !och vandel man och man emellan nödsakad att mottaga dem efter deras lydelse. På domstolsväg hade äfven . denna uppfattning blifvit bekräftad. Detta samma stadgande medförde ock hos utlänningen misstro till våra finansiella förbållanden; äfvensom den olägenheten och harmen att svenska vexlar på intet ställe i utlandet noteras, bvarförutom ett ivbemskt fondsystem med detsamma vore omöjligt. Derigenom att tvenne olika slags liqvidationsmedel till följd deraf uppkomme. nemligen för handeln med utlandet klingande mynt; och för inlandet sedlar, komme importen att på ett onaturligt Sätt stegras; ty om blott ett liqvidationsmedel funnes, skulle en mycket ökad import medföra dess strömmande ur Jandet i så stor mängd, att den öfverflödiga Im porten snart blefve hejdad; hvaremot den nu ks ökas ganska betydligt utan att det så mycket mä kes. Den fördelen skulle äfven vinnas, att silfret ej komme att såsom nu hopas i Stockholm, en för fiendtliga anfall lätt utsatt ört, utan blefve spridd öfver bela landet 0. 8. v. Såsom skäl för deras åsigt om afslag å förändringen anfördes hufvudsakligen följande af hrr Svanberg, Hedengren, Witt, P. Petterssem från Kronobergs län Hedenberg. Agardh, Rundbäck, Medin, Östman, Per Nilsson i Espö, Bjerkander, Hitggström, Sven Hansson, Jöns Pehrsson, C. Ifvarsson, Anders Persson från Hallands län, Indebetou, Jonas Jonasson från Kalmar län, Olof Nilsson från Vesterbotten, Johannes Andersson och Lundström. Då det nu, i fall riksbanken ej skulle kunna inlösa sina sedlar, blefve fordringsegarne, som skulle öra n förlust i förhållande till kursen på sedarne, skulle det i enahanda fall, om ändringem antoges, blifva gäldenärerna, som finge sitta emellan och med en högre summa betala sina skulder; hvadan män således i denna fråga endast gått pri-vatbankernas ärenden, i hvilka institutioner man: åt sig skapat och gödt vampyrer. Den från förslagets anhängare frambållna betänkligheten, att banken möjligen skulle kupna blifva urståndsatt att fullgöra sine förbindelser, bemöttes med det inkastet, att de talade på afldeles motsatt sätt, när det gällde att reservera bankovinsten för bankens egna behof, ty då vore den alldeles utomordentligt solid. Om förslaget afsåge att garantera eganderättens helgd, kunde denna betryggas genom att ändra paragrafen så, att tvångskursen för bankens sedlar blott gällde så länge den kunde inlösa dem. Om det åter vote bankens företrädesrätt att utgifva sedlar, som mar ville åt, så bemställdes, om det ej vore billigt, att denna rätt tillkomme banken, som inlöste sina sedlar med silfver, upprätthölle myntvärdet, på billiga vilkor utlånade penningar till nyttiga föreg och lemnade vinsten åt hela landet, i stället för att de enskilda bankerna endast tänkte påatt vinna penningar till fromma för några få. Om det ifrågavarande grundlagsbudet ej upprättbölle myntets värde, så låge felet ej i lagbudet, utan deri att man tvärt deremot låtit privatbanker uppstå och deras sedlar de facto anses såsom mynt, hvilket man vid liqvider måste mottaga för att ej annars mången gång gå miste om betalning. Att nu antaga förslaget vore vådligt, emedan det då i en hastig vändning kunde genomdrifvas vid nästa riksdag. Dessutom framhölls, att grundlagens ifrågavarande ursprungligen ej afsett att stadga tvångskurs, utan att denna grundade sig på ett högsta domstolens utslag. Men hvad 8 från början bestämdt afsett vore, att ingen annan än riksbanken skulle få utgifva sedlar o 8. v. Tiden skred emellertid långt fram och ropen på proposition började blifva alltmer högljudda. Sedan hr Lithner förklarat frågan vara af den vigt, utt bvarje representant borde gifva tillkänna sin ståndpunkt till densamma, uppstod en slags öppen voterimg-vid-hvilken fr förslaget uppträdde hrr Hessle, Leffler, Bovin, Gumilius, A. W. Nilsson, Alströmer, Petre, Myrtin, Magnell, Tenger och Reutereronas samt mot desamma hur Ola Larsson, Rylander, ke Andersson, P. Nilsson träv Kristianstads län, F. Fredriksson, P. Nilsson från Örebro län, And. Jonsson, P. Eriesson från Gefleborgs län, Sandstedt, Per Persson från Gefleborgs län, Ola Månsson, Grape, Staaff och Aug. Danielsson. . Mot detta beslut anmäldes reservation af: hrr Åstrand, Wedberg, Wilthoff, Trägård, Winkrans, Å. v, Froschwitz, Rosenqvist, Harald prest0n, Orre, Tenger, Widell och Treffenerg. SPENAT Till Redaktionen af Aftonbladet. 1.3 anladning of då i MM ÖP ar dan fl Ine