Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 2

andra, han med en leende, sarkastisk tillför sigt, som rentaf förargade mig, så att ja; nu kom fram med alla de anklagelser ja någonsin hade hört framställas mot hans yrk och icke undantog mer än en enda läkare vår hederlige gamle vän, från dessa ärerörig; beskyllningar. Det var väl temligen ege att den sjuka så ifrigt försvarade sig mo läkaren, som lofvade henne lifvet; men mit lif, om det blefve mig återskänkt — vor väl detta en skänk, för hvilken jag kund känna mig tacksam? Vore det icke en ny träldom efter denna korta frihetsdröm? Denna tanke lemnade mig också icke någon ro; jag skref ännu i natt och i hans närvaro till min gamle vän, att han skullc komma mig till hjelp och rädda mig ifrår det lif man ville förespegla mig. Det val ännu en grå morgongryning, då vi båda doktorn och jag, lemnade huset. Betjenter hade under tiden vaknat, och Morrik sof djupt och uppfriskande lifvet till mötes. Doktorn ifrade för att jag skulle låta hemta en bärstol; men jag vägrade dertill på det bestämdaste. Jag lade sjelf mitt brefibreflådan och bad min följeslagare att, tilldess svar kunde anlända, icke tala med någon menniska derom, och allraminst med Morrik. Han lofvade det leende och tog afsked af mig först vid min bostad. Jag krälade så mödosamt uppför de mörka trapporna, att jag åter rätt tydligt kände att jag snart skulle klättra i dem för sista gången. Bergen derborta rodva ännu icke. Dimma och några snöflockar drifva genomr lufter. Det är pu varmt i mitt rum, och den li! kaminen gör sin skyldighet. Ack, om jag m bara kunde sofva! Det var för mycket vå en gång för en stackars sjukling denna änga förposttjenst, medan en het drabbrin; sleF vunnen utan honom, och hunom sjel