Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 2

Borgenssämman fastställes i förordningens S 3 till, minst tiotusen, högst sextiotusen rdr rmt. Afven om mycket höga belopp ej komma att äskas, är dock det af förordningen angilna höga maximum, i förening med de alldeles obestämda omständigheter (3, mom. 3), som kunna föranleda redan stäld borgens, höjande, egnadt att förminska den konkurrens om utvandrares befordrande, som lik annan täflan borde föranleda bättre och bättre vilkor för emigranter, samt på få händer — som ej äro pålitligare derföre, att de disponera större tillgångar — fördela det vinstgifvande yrket. Norges lagstiftning i ämnet har nöjt sig med en borgenssumma, hvars maximum, 7000 specier, understiger hälften af det högsta belopp, den svenska förordningen medgifver; den -danska lagen har stannat vid en tredjedel af detta belopp, eller 20.000 rdr, såsom maximum; ännu lägre summor — lika för alla — äro fastställda i engelska emigrantlagarne af 1855 och 1863 samt den hamburgska af förstnämnda år, nemligen resp. 1000 pund st. och 12,000 mark banko. Utom det hinder mot en för utvandrarne nyttig konkurrens, som af denna hufvudsakliga punkt i förordningen är att befara, ligger i det fria, af inga närmare beskrifna omständigheter bestämda, valet inom den onödigt rymliga latituden från 10,000 till 60,000 rdr en anledning till orättvisa mot emigrantbefordrarne, som alltför gerna kunnat undvikas. Vi förmoda, att den stora latituden tillkommit på grund af förutsatt, mycket betydlig olikhet mellan omfattningen af den ene och den andre agentens affärer — en sak, som för den borgensbeloppet fastställande myndigheten ej alltid torde vara lätt att bedöma. Men, om detta ock varit : det enda motivet, och om förordningens mening ej gerna kan antagas vara att borgenssummans belopp skall göras beroenda af de moraliska garantier, agentens person erbju der — ty man har ju bland de kompetensvilkor, kommerskollegium skall iakttaga, äfven uppfört känd ordentlighet — så skall det svårligen kunna undgäs, att den allmänna meningen förvillas af olika borgensbelopp, och att en hög borgenssumma kommer att betraktas såsom en officiel antydan om den agents opålitlighet, som deraf åratbas. Den i 14 stadgade tid af F twå år, hvargång göorgen Skall NVrarstä, efter det års ut? cv den varit afsedd, är uppenbarligen ynödigtvis lång, i betraktande af de sormer för klagomål, förordningen angifver, och nutidens utvecklade kommunikationer. Om än den i norska och danska lagarne föreskrifna tid af sex månader må anses för kort, var det väl ej påkalladt att fyrdubbla den tidrymd, som befunnits tillräcklig i ett land som Norge, hvarifrån en högst betydlig utvandring så länge pågått, och der man följ-: aktligen bör ha vunnit en omfattande erfarenhet, hvilka lagliga garantier kunna anses af behofvet påkallade. Bland de motionärer, som å innevarande riksdag väckt förslag om allehanda stadganden rörande utvandringen från vårt land, har hr Bjerkander såtillvida, i likhet med hr Lindhagen, velat göra utvandringen till en statsaffär, att han yrkat, dels att svenska staten må söka göra sig till godo den vinst å emigrantbefordringen, som nu tillfaller utländningen, dels att utväg må emigranter beredas att återvända för en icke högre afgift, än utresan kostat. Hvad det förra förslaget angår, lärer väl domen deröfver vara blott ett korollarium till det öde, som redan drabbat hr Lindbagens motion; det senare skulle påtagligen, om det godkändes, icke tjena till någonting annat, än att uppmuntra till tanklös emigration; vissheten att genom vederbörandes mellankomst lätt kunna vända tillbaka, när förhoppningarna ej i hast förverkligades, skulle verka såsom ett premium för lättsinnets beslut att på försök lemna hemmet och företaga en utflykt till Nya verlden. . Samme motionär har yrkat en konvention med Förenta Staterna om olofligen afvikne personers utlemnande. Det är förklarligt nog, att motionären glömt att en konvention om ömsesidigt utlemnande af förbrytare finns sedan år 1860, ty den har förblifvit en död bokstaf. Vi känna ej, om initiativet till denna öfverenskommelse togs från svensk sida, men förmoda att så är fallet. Om man vidare får förutsätta, både att någonting annat afsågs, än att komplettera förrådet af dylika konventioner i Svensk Författningssamling, och att någon erfarenhet om konventionens oduglighet att tjena detta mera reella ändamål svårligen kunnat vinnas, då man ej försökt att tillämpa densamma, så torde motionären kunna ernå sin afsigt genom en t. ex. i form af interpellation gifven påstötning till höga vederbörande att begagna den utväg, som de redan genom 1860 års konvention öppnat. I en följande uppsats skola vi dels tillåta oss några anmärkningar med hänsyn till de af flere motionärer gjorda yrkanden om åtskilliga vilkor för utvandringsrätt, dels framställa några allmänna betraktelser, hvartill den på sista åren så starkt ökade emigrationen och den sorgliga tillit, hvarmed utvandringsagenters orimliga sagor och bedrägliga förespeglingar omfattats, gifva rik anledning. UIFRAOKENENNENRSTETINNTT Till häradshöfdingar har K. M:t under den 16 innevarande månad, utnämnt och förordnat: i Wiske och Fjäre häraders domsaga i Hallands län, notarien i Göta hofrätt, v. häradshöfdingen V. M. Palm samt i stra Härads domsaga inom Blekinge län, notarien i hofrätten öfver Skåne och Blekinge v. häradshöfdingen C. O. L. Crafoord. mom FM kt på rr ha ct kö mmm —