Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 2

MMMM Borde icke den, som känner mig så väl, känna mig ännu bättre? Han har rätt då han säger, att jag, utan detta lilla svek, icke hade kunnat förmås att skaka af mig dessa tryckande förhållanden, som dagligen upprörde mig och tärde på mitt lif, för att wnna mig den fullständiga ro, som jag behöfde för mitt botande. Hvad som egentligen bevekte mig att resa, var att jag ville bespara min älskade far den sorgen att till allt hvad han i öfrigt hade att bära äfven se mig under en hel vinter långsamt tyva bort inför hans ögon. Jag skulle dock ha försökt med våld att krya upp mig, attse glad ut, att finna mig i det som syntes mig som en Försyns skickelse, och skulle, uppsliten af denna ansträngning, slutligen blifvit verkligt obotlig deraf. Äfven deruti har han rätt, att han kunde våga detta lilla svek mot mig, om det också kunde synas mig grymt. Jag har i hela mitt lif föredragit den hårdaste visshet framför den mest förhoppningsfulla Ovisshet. Då lugn och själsfrid voro det enda medlet att återställa mitt nervsystem och afvärja den hotande faran från mitt tungt belastade bröst, så skulle jag genom en sväfvande och vacklande förhoppning om att få lefva endast ha blifvit ännu sjukare, och icke blifvit botad genom något annat än en fullkomlig öfvertygelse om att jag måste dö. Och huru klokt har icke den arglistige, elake, grymme vännen uttänkt allt som han ansåg kunna leda till mitt botande. Denna ritning, som han med skenbar motsträfvighet lemnade mig i händerna, för att en fast, påtaglig skräckbild derigenom skulle inprägla sig i min fantasi och jag derigenom bli rikigt starkt väpnad mot alla smickrande förwoppningar och åter uppglimmande önskninar. (Forts. följer.)