Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 2

I Det är ett vackert sommartyg. Hvilken skall väl nu i detta höra myggorna surra och äta körsbär och fröjda sig åt lifvet? Den 1:sta Februari. Jag har låtit en natt förflyta sedan jag fick veta det; men det oaktadt har jag ända icke återfått min fattning. Då brefvet kom i går, kunde jag till en början icke öppna det, till den grad skälfde mina händer; derefter dansade bokstäfverna en stund för mina ögon, och då jag bade läst det till slut, hvirflade tankarne så häftigt om hvarandra, som om jag varit på väg att förlora förståndet. Af förskräckelse? Af glädje? Af medlidande med mig sjelf? Ack, väl endast af den anledning, att jag klarare än någonsin kände att vi icke ega någonting fast och säkert, vid hvilket vi kunna sti vår själ i denna kring sin egen axel kretsande verld! Jag trodde mig åtmivstone ha en trogen, orubblig, redlig vän — och han har svikit mig! Jag trodde, att min egen instinkt, min anande, omutliga känsla var säker och pålitlig — och pu måste jag upplefva, att äfven hon varit invecklad i den allmänna sammansvärjningen mot mig. Ju oftare jag läser brefvet, ju mindre kan jag vara ond på honom. Det bref, som jag i går, i första svallningen af min besvikna väntan började skrifva till honom, måste jag nu rifva sönder. Han har menat väl med mig, kanske gjort sin pligt såsom men jag står fast dervid — klena själas jare äro de, den ene såväl som den andre. Har han frågat sig sjelf, om han trodde mig i stånd att genomgå denna farliga och enereng kur, eller om , ifall den verkligen yckades, min själ derigenom kunde bli så ycket obotligare skadad? Och har han väl ven för denna ett heroiskt medel., såsom han kallar det?