Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 2

skrifver med omgående! I dag skulle jag egentligen skrifva till min far; men jag kan icke besluta mig för att sätta pennan till papperet. Det värsta är, att min egen känsla blifvit alldeles konfys. Då jag tror mig rätt tydligt känna: Det är omöjligt, du kan inte lefva! så börjar blodet flyta så friskt och behagligt i ådrorna, som om det gjorde sig lustigt åt den svårmodiga själen och de eländiga nerverna. Jag tager stundom fram ritningen, såsom en säkrare. vexel på en bättre verld; men sedan den härvarande läkaren betraktat den med så ringa respekt, har detta blads lugvande trollkraft betydligt försvagats. Jag trodde mig förr så bestämdt kunna räkna på att döden, som en annan Shylock, skulle yrka på att vexeln blefve inlöst med mitt lif; men nu börjar jag, frukta att nåd kommer att gå för rätt. År det då verkligen nåd, att bli benådad till lifstidsfängelse? Den 25:te. Ånnu iogenting afejordt! Ånnu alltjemt kall och dimmig luft! Den enda solblicken i denna gråa tillvaro är det budskap min värdinna dagligen meddelar mig, att hans natt varit lugn och att krafterna tilltaga. Jag måste här bikta ännu en dårskap: Jag har köpt mig en ny klädning och en si-lenschal, alldeles som en annan menniska. Det blef emellertid buret till mig i mitt rum; a gammal halfblind, kripgvandrande kränare kom med sin packe, drypande af kall limma, och jag tyckte så synd om honom, lå han så tyst och stilla åter snörde ihop backen, när jag sade honom, att jag knappast lade än 00 att nöta ut den klädning om jag h å mig. Men hade jag icke unnat inskränka mig till att gifva honom lågot för det besvär han förgäfves hade haft?