Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

Men detta räckte emellertid endast så länge som doktorn änru talade derom: sedan vek det egoistiska beklagandet, och jag kunde med oblandad tacksamhet och förtjusning säga: Gud vare lofvad! Han skall lefva, han skall ännu kunna njuta af sin helsa, sin ungdom, sina planer och förhoppningar!, td kom doktorn åter ut till mig och e: Nu sofva de båda, herre och tjenare. Jag har satt den stackars karlen, som sannerligen haft en het dag, bättre till rätta i hans länstol, och han vaknade icke upp deraf, alldeles som om han visste huru umbärlig han blifvit nu, sedan krisen är öfverstånden och naturen sjelt gjort sig till den sjukes vårdarinna. . Om ni vill följa mitt råd, min fröken, så sträcker äfven ni ut er derpå kanapåen och försöker att sofva. Jag har ännu en kopp te öfver åt mig, och mig gör det rakt ingenting, att stanna här ända tills morgonen och bläddra i vår väns böcker. Men er tillåter jag inte att under en sådan vinternatt gå ut på gatan. Ni skulle på sådant sätt kunna sätta allt på spel som ni vunnit denna vinter. Jag betraktade honom helt förvånad. Vunnit? sade jag. Ni måste veta att jag alldeles inte gör mig några illusioner rörande mitt tillstånd och endast alltför väl vet; huru föga i bästa fall kan stå på spel, och att hvad som kunde vinnas vore på sin höjd ett uppskof af dagar och veckor. Han log. Ursäkta,, sade han, att jag inte är så alldeles af samma åsigt; emellertid äro personer af facket klena profeter, och åtminstone ha de inte samma tillförsigt som andra.n i ; 3 (Forts.)