Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

edan var öfvergifven innan han råkade ut ör denna sjukdom. Men denna sjukd: m skall efter hvad vi nu kunna hoppas, bli hans raddarinna. Naturen har vågat ett öfverdådigt spel och vunnit det, och detta är inte den första gången som jag observerat en så underbar bakslughet af organismen: att åstadkomma uppror och strid i hela nervoch blodsystemet, för att med det allmänna uppbådet af de sista lifskrafterna slå äfven en äldre fiende, som redan kände sig som herre och segrare. Ni skall nu få se att vår vän, fall det första tillfrisknandet lyckas utan att bli stördt, skall komma att med raska steg så till mötes sitt tillfrisknande äfven från sina andra lidanden, om hvilka man förut med allt skäl förtviflat. Och nu kan jag, itan fruktan för en nervfeber, som man inte får för andra gången, i Mars skicka honom ill Venedig, der den fuktiga luften skall göra hans bröst godt. Jag spelar visserligen inte serna profet; men jag skulle — allt vaturigtvis under förutsättning att ingenting stöande utifrån stöter till — nästan vilja gå 1 vorgen för att det inte skall dröja år och lag förr än vår vän känner sig lika frisk och stark som någonsin förr. Ett buller, som kom från kabinettet, kallade honom dit in. Han dröjde endast ett par minuter, men emellertid hade jag fått tid till att bemta mig. Bör jag tillstå för mig sjelf, att denna plötsliga omhvälfning af alla mina tankar gjorde mig mera bestört än glad? Han skulle lefva, och jag hade, i den fulla illförsigt att han skulle dö kort efter mig, tillegnat mig honom med så mycken glad tillfredsställelse, som om det hade förståtts af sig sjelf, att vi här skulle skiljas åt endast r en Helt kort tid, med önskan: Dö vällp stället för: Lef väll