Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

pladder och stönande, som den febersjuke af ifrån sig, skar mig mer än någonsin genom hjertat. Detta är ännu hans röst, tänkte jag, och detta är kanhända det sista han säger dig, och du förstår honom inte och han förstår inte mera sig sjelf. Hvilket afsked! Jag vill icke dröja dervid. Ännu vid minnet af dessa förfärliga timmar reser sig håret på mitt hufvud. — — Vi hörde från tornet, huru timmarne slogo tio — elfva — midnatt. I rummet bredvid blef det lugnare; jag lyssnade med återhållen andedrägt ditin och frågade mig med bäfvan, hurovida detta hade en god eller dålig betydelse. En gåvg försökte jag att stiga upp ych närma mig dörren och höra etter om han innu andades; men jag märkte nu att jag af dessa qval hade blifvit rentaf förlamad och att jag icke kunde röra en lem. Eller unde jag bara icke taga mod till mig och hetvinga min vilja, för att se vissheten ianigtet? Sällsämt! Jag trodde mig vara så förtroen med döden, äfven då han trädde fram ill min väns och nu ryste jag tillsammans i n outsäglig ångest, likt ett barn i mörkret. Jag vet icke om jag länge hade uthärdat detta tillstånd, utan att förlora medvetanlet, helst som jag på hela dagen knappast hade förtärt en enda bit. Men nu öppnades lörren just i det afgörande ögonblicket, och vår förträffiige läkare trädde ut. — Jag hopas att han är räddad! sade han. Dessa ord skakade mig till den grad att jag utbrast en ström af kranlpaktiga tårar. Han satte sig midt emot mig och sade: Ni gråter, fröken, måhända derföre att ordet räddning förekommer er som en biter ironi, då det är fråga om: en sjuk, som