Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

uppvaknar till ett lif, som ännu står i tider och dock vunnit ett evigt innehåll. Men allt detta är endast svaga, stammande ord. Jag ville ju berätta. De dagar, som förflutit sedan jag sist skrel ha varit så bedröfliga att jag helst skulle vilje slippa aflägga räkenskap om dem. Då doktorn kom helt sent i går afton — jag hade enkom låtit kalla honom, emedan min ångest växte med hvarje ögonblick — dolde han icke sin oro. Vi måste söka framkalla en kris., sade han, annars är han förlorad; Morrik kände icke igen någon af oss. Et ljumt bad, i hvilket han satt honom, och då kalla öfversköljningarne uppskakade honom så häftigt, att jag genom ren hörde honom uppgifva höga och obegripliga klagorop. Då mean åter hade fört honom i säng, kom doktorn ut till mig. Jag stannar hos honom i natt, min bästa fröken, sade den hedersmannen. Vi måste fiitigt byta om is-omslag på honom. Gå ni pu hem och hvila er; dagen har varit tung nO0g. Jag sade honom, att jag ändå icke skulle kunna finna någon ro och att jag ville stanna och hjelpa honom att vaka. Han envisades icke heller längre, då han såg mitt fasta beslut. Jag hade julofvat Morrik, att icke låta vänta på mig, när det en gång väl skulle komma så långt. Jag slog mig derföre ned i länstolen vid hans skrifbord och tog en bok för att i dei yttre hålla mig vid något. För att läsa fordras emellertid klara ögon och ett klart sinne och hvilka skuggor lågo icke öfver mina Jag lyssnade ständigt inåt sjukrummet, dei doktorn satt vid haos säng, sjelf bytte om omslagen och då och då gaf någon sakta be. tallning åt betjenten, Det dofva, afbrutna