Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

nua mig att lefva ännu några få dagar. Af edra elaka drycker kan jag rakt inte få nog, sedan en dylik liten tomte räcker mig dem. Den 15:te. Jag hade i går icke hjerta att skrifva hurn klent det stod till. Kan jag finna en tröst deruti att det i dag icke: är ännu sämre? ch så dessutom den gråa och kulna luften, isen i bassinen deruti i den lilla trädgården och inga snöflockar, som mjuka och fuktiga blåste genom den sträfva luften och lättade andedrägten. Jag längtar efter snö, emedan jag är öfvertygad att det icke blir bättre med hobom, innan luften blir mildare. I dag har jeg stått i timtal vid hans säng, atan att han känt igen mig. Han talade i feberyrsel om menniskor och länder, som allesamman voro mig främmande. Jaginsåg nu först rätt tydligt huru föga vi känna till hvarandra, och strax derefter, då han ropade mitt namn, huru nära och bekant jag är honom, och att vi veta det bästa och djupaste af hvarandra, som öfver hufvud taget är värdt att veta! Den 19 Januari, kl. 5 på morconen. Jag har nyss kommit hem efter tjugufyra sömnlösa timmar, och likväl känner jag att det ännu icke är värdt att tänka på sömn, innan jag åter hemtat mig och talat ut här på de:sa blad. Jag föreställer mig att känslan hos en blind, som återser den första ljusstrålen och känner sin lycka närmast likt en bländande smärta, måste vara lik min sinnesstämning i detta ögonblick. Men jag vill försöka att berätta allt isin rätta. ordning, ehura början, midt och slut väli det hela betyda föga der hvarest det eviga träder fram midt i tiden, då man döende