Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 1

nom mig som i afton. Nu kan ingenting vidare träda emellan oss! Den 13:de. Han vaknade upp under natten, frågade genast efter mig och kunde knappast lugnas af betjentens försäkran, att jag helt säkert skulle komma tillbaka den följande morgonen. När jag i dag på morgonen kom dit, fann jag honom mycket upphetsad. Först efter ett litet allvarligt tal, som han uppmärksamt åhörde, lyckades det mig att öfvertyga honom om att detta vore fullkomligt i sin ordving och att dagoch nattvakt måste vexla om. — Och om jag under npatten plötsligt skulle känna mig nära döden ? frågade han. — Skicka då efter mig, svarade jag, och jag kommer genast till er. Derefter måste jag gifva honom min hand, och så somnade han åter in en smula. Han äter icke det ringaste; bans händer äro så magra att man riktigt kan bli rädd deröfver. Men jag stärkte mig ytterligare med den tanken att min närvaro lugnar honom. Eftermiddagen var vida bättre. Vi talade alldeles icke med hvarandra, endast dörren stod öppen mellan de båda rummen, så att han kunde se skenet af min lampa och min skugga på väggen, någonting som han enkom hade utbedt sig. Jag läste en god stund och hörde honom andas, men eljest icke ett ljud, hvarken nära eller fjerran. — Endast då jag måste ge honom medikamenterna, gick jag in till honom. Han bar då alltid ett skämt eller ett kärleksfullt ord i beredskap, dock utan någon öfverspänd lidelse. Hon är en förtrollerska, sade han til doktorn; hon gör sjeltva döendet till en verklig fest för mig. Förr ville jag ständigt be er: : ;Hvad ni gör, gör stwort; men nu är min innerliga önskan, att ni måtte