Aftonbladet – 16 mars 1869, sida 2

Det var ännu tidigt på morgonen, då jag sjelf steg uppför trappan till det hus der han bor, fullt besluten att icke fråga efter några andra konsiderationer än de som rörde hans väl och hans lugn. Också sjönk mitt mod endast för ett ögonblick, då vid mitt klappande en hård och dof röst ropade: Stig in! Men då jag kände de glanslösa, kalla ögonen strängt och afvisande hvila på mig, blet jag alldeles lugn i mitt inre och sade med stadig röst, att jag endast sjelf ville göra mig underrättad, då min värdinnas svaricke hade tillfredsställt mig. Innan hon ännu fått tid att svara mig, ropade Morriks röst derinne i kabinettet mitt namn. Jag skall sjelf gå in, sade jag, och fråga den sjuke huru han Känner sig. Han tycks nu ha återfått medvetandet. i; Herr Morrik tager inte mot någon, sade hon, och för öfrigt skulle ett dylikt besök strida mot all skicklighet, ett skäl, som dock tycks vara af mindre vigt för er. Ja, vid en väns dödsbädd tänker jag verkligen inte derpå, svarade jag. Nu ropade han för andra gången: Marial och jag öppnade utan tvekan tapetdörren till hans kabinett och trädde in till honom. Det lilla rummet var helt mörkt, då det ena fönstret låg utåt den trånga gatan, och gardinverna voro halft tilldragna. Det var dock tillräckligt ljust för att låta mig se hans bleka drag, på hvilka, då jag trädde in, ett matt glädjeskimmer spred sig. Han sträckte båda händerna emot mig och försökte lyfta upp hufvudet från kudden. Ni kommer!, sade!han sakta. Ni anar inte hvilken -vederqvickelse ni skänker mig. Gå inte bort igen, Maria; jag kan inte and vara er — och det är inte lång tid qvar. Damen derinne — pi vet — hvarje ord, som bon talar, gör mig ondt, och redan hennes