t skäl fatta ett beslut öm fängelsernas öppnande g loch fångarnes utsläppande, så har han alltför myc 1 i ket sökt att bringa ner kammarens ledamöter til t nullitet i förnuft och i omtanka för fosterlandet: I I väl, för att man icke skulle vara berättigad at I deröfver tttala sitt ogillande. Hvad nu beträffar den andra, politiska, delen a I I frågan, så har samme representant lagt mycker 2 vigt derpå att man såsom han påstår i alla andr: länder i Europa af alla krafter arbetar på att ut vidga sitt försvarsväsende och ansträngde sig, farbåga för krig, att bringa detsamma till der ; I högsta fulländning. Jag ber dock att få anmärka -Jatt, om man ser rätt på saken, så håller icke der I värde rpresentantens påstående streck. England -har tvärtom på sista tiden gjort en högst betyd -lig nedsättning i anslaget till armen, med hvars I reduktion ministrarne nu som bäst äro sysselsatta: ij och har engelska regeringen flerfaldiga gånger I försäkrat om sin neutralitet, i händelse något , krig skulle utbryta på kontinenten. ; Den nya regeringen i Spanien bar äfven vidta Igit stora besparingar på försvarsbudgeten och gjort inskränkningar i den stående armåns nume, lrär, samt öppet förklarat, att den icke kommer att, i fall af förvecklingar, blanda sig i utländska angelägenheter. Äfven i Italien har venstern, eller pppositionem uttalat sig för neutralitet och förklarat att landets ekonomiska ställning ovilkorligen fordrar, att regeringen icke lägger sig i de stora europeiska angelägenheterna. — För öfrigt torde det icke vara någon okänd sak, att i alla länder folken sucka efter fred; och de stora ansträngningar till försvarsväsendets fullkomning Joch krigsmaktens ökning, som hufvudsakligast göras i Tyskland och Frankrike, härleda sig väl väsentligast från dynastiska intressen eller måhända ifrån regentens behof att hålla sig sjelf uppe genom att med sådana rustningar afvända nationens uppmärksamhet från landets inre tillstånd. Men af dessa länder böra vi väl icke jaga exempel för vårt eget handlingssätt i detta fall. Den rent militäriska sidan af saken vå.ar jag icke inlåta mig på. Jag törs således icke afgöra, huruvida armens vapenöfningar för nästa år skulle kunna, utan alltför stor skada för saken, inskränkas i den mån som af anslagets nedsättning blefve en följd; men jag tillåter mig anspråkslöst anmärkaen omständighet som härvid icke torde sakna all betydelse. Vi erinra oss väl, mine herrar, hurusom vid sistl. riksdag, då fråga förevar om öfverflyttning till statsverket af en fond, som först stått till regeringens disposition, för hvilken öfverflyttning en temligen stark majoritet inom denna kammare var att påräkna, vi minnas, säger jag, huru, då en hf regeringens ledamöter steg upp här och förklarade, att regeringen ingått en mängd förpligtelter, som gjorde, att den omförmälda fonden icke kunde indragas, med mindre än att regeringen komfröttetrale Den stora aktning denna kammare yser för regeringens ledamöter, verkade då att all all opposition genast försvann; den ene talaren efter den andre tog tillbaka sina yrkanden; ja en åf kammarens mest intelligenta talare gick till och med så långt, att han öppet bekände, det han, vid den ärade bh. ex. justitieministerns förklaring, helt och hållet tappat koncepterna. Må icke heller någon nu tolka mitt eller de med mig liktänkandes yttranden såsom. ett misstroendevotum mot den nuvarande regeringen. Skulle hågon af dess ärade ledamöter här framställa den förklaring, att de anse för landets säkerhet absolat nödvändigt, att de ifrågavarande vapenöfningarne skola hållas, eller att regeringen ingått i sådane engagementer, att den icke kan, utan fara för att blifva komprometterad, inskränka öfninkgarne, så bugar jag mig, och,jag är derpå säker, äfven öfrige kammarens ledamöter, som dela min åsigt, för sådane skäl. Men om icke regeringen pger dylika skäl, så vågar jag tro att icke anledning finnes för handen, hvarför man icke skulle kunna, om jag så får säga, taga steget ut, såsom reservanterna i statsutskottet vid detta tillfälle föreslagit. Härtill kommer ännu en omständighet. Jaganser det vigtigt, att denna fråga nu nutdebatteras, just derföre att den redan så många riksdagar stått på dagordningen; man måste en gång komma till visshet i saken. Frågan är, så att säga, en gengångare från den gamla ståndsrepresentationens dagar. A propos denna gamla representation, må det tillåtas mig, äfven med fara för misstag, anmärka, att det förefaller mig såsom om den anda, som man der hufvudsakligast fann i de båda första stånden i icke så ringa mån flyttat öfver in i den nya representationens första kammare. Jag har också hört anmärkas, att denna kammares handlingssätt vid ett föregående tillfälle på flera båll gjort ett sådant intryck, att man om kammaren yttrat det, den visat sig mera konungsk än konungen sjelf, då den gifvit regeringen förebråelser, ja ett slags varning, derföre att regeringen, i kammarens tanke, gått representationens önskningar alltför mycket till mötes. Jag erkänner, utt under sådant förhållande regeringen måste beinna sig i en särdeles kinkig belägenhet. Det är nemligen icke nog att regeringen — hvilket är helt naturligt — önskar att för sådane utgifter och behof, som äro habituella, kunna påräkna anslag; det är äfven tydligt, att det skall vara svårt för en konungens rådgifvare att finna sig utsatt för len anmärkningen, att han alltför litet tagit reveringens parti. Sannt är ock, att det måste verka på hvar och en att blifva utsatt för anmärkninsen, att man visat ävaghet. för påtryckningar; men ag tror och, att det finnes en styrka som består leri, att icke blifva rädd för hotelser och föreyråelser att man visar sig svag, för det man böer sig för en tolkning och ett beslut, som öfvernsstämmer både med grundlagar och med landets inskan.