andra kammaren, yttrade ir)! Hr Hjerta. Jag instämmer med den värde revf presentanten från Göteborg, som näst före den siste rI talaren hade ordet, uti hans uttalade högaktnin; e I för hans excellens justitiestatsministerns person och karakter, men jag kan icke derföre gå så långt n som min ärade vän, att jag skulle finna mig förhindrad att icke ingå på den tolkning af grundlagen i förevarande ämne, hvilken hans . excellens e Ir, I behagat framställa. Jag anmälde mig för att få I tillkännagifva, att jag hyste en sådan åsigt, som e som stod i strid med hans. exc. justitiestatsmini1, sterns, men skulle dock efter den andra repreI sentantens från Göteborg, hr Björcks, genmäle kunende på tolkningen af grundlagen rörande betydelsen Toch de extra ordinarie. Såsom det förnämsta stö) nat afstå från ordet, om icke sedermera hrr Bergström och Kinmanson lagt en ytterligare tyngd i vågskålen till förmån för den grundlagstolkning, för hvilken hane excellens uppträdt; hvarföre och då jag anser,att, såvidt möjligt, ingenting bör lemnas outredt i denna fråga, som utan tvifvel är en bland de vigtigaste som förekommit mellan regeringen och representationen, jag ber att för några ögonblick få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Såsom kammareri torde erinra sig, bar h. exe. med vanlig lojalitet förklarat, att han icke funnit i grundlagen något absolut hinder för representationen att kunna vidtaga en minskning äfven i de ordinarie anslagen; men han har tillagt att, i hans tanke, den konstitutionella monarkiens sanna väsende äfvensom aktningen: för regeringens bemödanden skulle bjuda representationen att respektera hvad som blifvit etableradt såsom häfd i afseaf de ordinarie anslagen och skilnaden mellan dem det härför har hans excellens upptagit ett på i nämnda syftning uttalade åsigter grundadt beslut af en föregående riksdag, och från detta prejudikat härledt den moraliska förpligtelsen för repres3entationen att hålla i helgd, hvad ban antager sålunda ha blifvit ett bruk statsmakterna emellan. Hrr Bergström och Kinmanson ha härutinnan gått något längre: den förre har sagt, att det icke vore honom svårt att med vetenskapliga afhåndlingar bevisa att den tydning af saken, hans exc. vifvit, verkligen är den rätta, och den senare har lemnat den förklaring af ordinarie anstag, att dermed borde förstås sådana, som höra till de årliga behofven och följaktligen icke få vidröras. Äfven jag har, under den temligen långa tid jag följt med de allmänna ärendena, varit i tillfälle att taga kännedom om ganska talrika, om man så vill, vetenskapliga afhandlingar öfver ifrågavarande ämne. Uti de båda på sin tid välbekanta tidninsarne Svenska Biet och Svenska Minerva, förekommo — det minnes jag ganska väl — rätt ofta artiklar i ämnet, i hvilka representationens rätt att röra vid de ordinarie anslagen med mycken ifver -bestriddes. Vid föregående riksdagar, under den gamla representationen, var också, såsom hr Björck ganska riktigt anmärkt, ett ständigt stående tvisteämne mellan de båda första stånden ochde två öfriga huru denna punkt borde tölkas. Men man har ändock icke kommit längre, än att nödgas erkänna, att i grändlagarne — der endast uti 59, 62 och 64 88 regeringsformen samt 39 S riksdagsordningen: statsverkets ordinarie inkomster beröras — icke finnes ett enda ord, som talar om något hinder för representationen att nedsätta ett ordinarie anslag, ja att i grundlagarne icke ens ett enda ord lemnar någon upplysning om detta l. ämne. Ty i 59 regeringsformen omtalas endast l: att; efter upppisandes af rikets och statsverkets tillstånd och behof, konungen skall framlägga förslag-rörande, sättet . att genom bevillningar fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra; 62 8 regeringsformen innehåller, att sedan statsverkets -behof blifvit pröfvade — och bär finnes ingen skilnad gjord mellan ordinarie och extraordinarie behof — ankommer det på riksdagen att endera motsvarande bevillning sig åtaga och 64 8 regeringsformen stadgar: Såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster, söm hvad på sätt omförmäldt är, under namn af extraordinarie utlagor eller bevillningar till statsverket af representationen anslås, vare under konungens disposition 0 8, v: -39 S-riksdagsordningen åter handiar om statsutskottets åligganden att granska, utreda och uppgifva statsoch riksgäldsverkens tillstånd och förvaltning samt föreslå ej mindre hvad till fyllandet af deras behof erfordras, sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagna 0. 8..v. Uti alla dessa 8S, hvilka äro de enda, uti hvilka jag kunnat finna att den här förevarande på något sätt är vidrörd, finnes sålunda icke ett ord, som talar om några ordinarie anslag eller ordinarie utgifter. Deremot vill jag fästa uppmärksamheten på 83 regeringsformen, som sålunda a Ej må nå: gon för framtiden gällande Förklaring af Grundlågarne stadgas utan på det sätt, som enligt föregående tvenne 88 vid ändringar i dem iakttagas bör. Dessa 88, till hvilka i denna hänvisas. innehålla stadganden om huru med grundlagsfråzors väckande och afgörande förhållas bör, såsom att de böra hvila, att det för dem erfordras bifall sf konungen och begge kamrarne 0. s. v. Men slutet af den 83 regeringsformen, hvaraf jar ayss uppläst första delen, bör med afseende p den nu: förevarande frågan särskildt betonas, ty der föreskrifves, att grundlagarne skola i hvarje särskildt fall efter deras ordalydelse tillämprs Det är just på grund häraf som jag tillåter mig bestrida, att några vetenskapsmäns utläggningar af sin åsigt om den kunna etablera till in skränkning i representationens pröfningsrätt, nå gon annan konstitutionel anda än den som häfdas af de tydliga ordalagen. När någon meningsskiljaktighet i afseende å tolkningen af grundlagen uppstår, har man således, efter mitt förmenande, ingenting annat att göra än att gå till grundlagen sjelf, som åtminstone för mig i förevarande fali synes klar och tydlig. — Vare emellertid nog sagdt bärom, då frågan med hänsyn härtill redan förut blifvit så fnllständigt debatterad. Jag kan likväl icke underlåta att tillägga några ord med anledning af den ärade representantens från Upsala framställning. Den ärade ledamoten har försäkrat, att han icke egde någon kunskap i taktiken, men, efter hvad jag kan förstå, tyckteshan vara ganska hemmastadd i riksdagstaktiken, åt. minstone den del deraf som hör till diskussionen Han har nemligen börjat med att göra sig sjelf så liten som möjligt i afseende å sakkunskap och sagt, att han, gudbevars, förstod jemnt och rätt ingeuting i det materiella af frågan; men i sammanhang härmed har han framställt statsutskottets samtlige reservanter, såsom om de skuile föras i ledband af hr Jöns Pehrsson, af hvilken sistnämnde han skapat en typ, i det närmaste lik den, Danskarne mena när de tala om herr Sörensen. — Detta var det första taktiska konstgreppet. Den andra positionen, vittnande också den om zod taktik, den värde tal. intager är följande: Han säger helt blygsamt: när jag icke förstår en sak, hvem bör jag då se till? Jo till den som bar kunskap om saken. Men hvem har denna sakkunskap? Jo, det är regeringen. Nu har regeringen framlagt sin plan. Vi alla, som ingenting förstå, böra ock veta, att det icke finnes någon, som har så stort intresse af att förstå saken som regeringen; derföre böra vi följa regeringens plan. Sedan citerar den ärade tal. ett statsutskottets betänkande från förra riksdagen, hvaruti utskottet nedlagt en varning mot en rubbning i hvad som en gång blifvit faststäldt. Genom ett dylikt resonemang kommer han emellertid slutligen derhän, att, i hans tanke, vi ällesammans inom kammaren, som icke kunna biträda utskottets hemställan, böra betrakta oss såsom Jönsar eller på sin höjd Pehrssöner. Ja, så ungefär låter det, mine herrar! Det är erkändt att regeringen och dess organer ha bättre sakkännedom; alltså — när regeringen har framlagt en plan, bör den icke rubbas af -representationenen. Sålunda stå vi ju här alla, enligt den värde representantens mening, redlösa såsom en fårskock, och ega ej moralisk rätt att röra vid hvad regeringen bar framställt. — Sådan är gången af den fö lärde talarens resonemang; men jag kan för min i