EAT HAVITE UTVIDIRTGR Massal al IWIKeL Hal Ismak för det osedliga. Man såg i Paris, der man efter revolutionen i början uppförIde osedliga pjeser, att de verkade blott derhän, att folket icke ville se dem 1). Sådant torde bevisa, att sedligheten: har en belt anInan grund; och jag tror, att lasten väcker större afsky, då den skådas i sin odiösa Iform från teatern, än då man derom endast läser eller föreställer sig den... Man öfverskyler lasten och säger, att man gör det för att icke såra sedligheten. Jag tror icke, att man här har rätt; och då jag är öfvertygad, att, om ock censuren komme att undanhålla en: eller annan grof scen, den säkerligen komme att approbera de mest omoraliska och i deras inre osedliga stycken 2), endast handlingen vore insvept i granna och oanstötliga ord, och då jag tillika förmenar, att sådant vore af ett vida mera menligt ioflytande på den verkliga sedligheten, kan jag icke annat än finna förslaget skadligt, och det är: mig obegripligt, huru någon kan försvara en censur. Vida principenligare vore det då att ställa de ifrågavarande arbetena under en bestämd lag (en jurys bedömande). och utsätta böter för osedliga pjesers uppförande, än att öfverlemna dem åt en godtycklig granskning af personer, som kanske alldeles icke förstå att bedöma dem och som måhända skulle borttaga de mest sanna dragen i en karaktersteckning 0. 8.vV., blott derför, att den kunde synas alludera på en eller annan mäktig person. — — — Men emellertid antogs med bifall. motionen af ridderskapet och adeln. Att den utan diskussion af presterskapet gladeligen bifölls, är naturligt, likasom, att den i nåder gillades och stadfästades af K. M:t. Den sistnämnda myndigheten gick likväl ännu ett steg längre, ty, under det utskottet föreslagit tryckfrihetens väktare att utöfva teatercensorsbefattningen, uppdrogs detta i det kungl. cirkuläret åt — polisen och kronobetjeningen!! Och nu börjas hela denna sorglustiga kedja af trakasserier mot teaterdirektörer och dramatiska författare, som skulle kunna fylla volymer i ett anekdotlexikon, och dervid sällan eller aldrig nitet för sedligheten varit den ledande och afgörande principen, utan skuggfädslan, kittsligheten eller dumheten. Anmärkas bör i förbigående, att fritagen från censur är kongl. teatern — samma scen, som blifvit en tummelplats för sköna Helena, riddar Bläskägg och hofmarskalken af Edholm, samma scen, der på senare tiden stycken uppförts, hvilka af intet ärbart fruntimmer kunnat åses, såsom grefve Henning Hamilton i fjol yttrade under teaterfrågans diskussion i första kammaren. Den mest lysande uppenbarelse af teatercensuren var onekligen, då den år 1844 lade hinder i vägen för Victor Hugos sorgspel Lucretia Borghia, hvilket var auntaget till spelning på mindre teatern, som då egdes af kapten Tindeberg. Pjesen hade förut allmänt upptagits på Europas förnämsta teatrar och hade redan från tryckpressen utgifvits i svensk öfversättning af nuvarande prosten Lenström. Men ett streck för dess uppförandei Sverges hufvudstad drogs af öfverståthållare-embetets kritiska omdöme, uttaladt genom embetets dåvarande hufvud, grefve Mauritz Axel Lewenhaupt, hvars lätta penna inom svarta kanter (under sorgen efter Carl Johan) tog sig det orådet före att sabla ner Hugos genialiska skapelse, hvarefter han förbjöd pjesens uppförande, alldenstund den var för sedlighetskänslan förnpärmande,. Lindeberg gick till kungs på besvärsvägen. I-sin. besvärsskrift visade han med tydliga-skäl, att den, som möjligtvis skulle haft anlag och böjelse att blifva en Lucretia Borghia, skulle säkerligen, om en sådan qvinna fiones, efter att hafva set: detta stycke, blifva det mindre, än hon kunde ha blifvit det förat.... För öfrigt undrade kapten: Lindeberg, huruvida hr grefven och öfverstäthållaren skulle ba förbjudit sorgspelets uppförande, om ohyggligheterna framställts begångna af andra i samhället än: jordens mäktige. — K. M:t gillade öfverståthållarens beslut och fogade dertill det prejudikat: att utväg icke finnes: till anförande af besvär öfver en censors beslut. Lindeberg var emellertid, som man vet, den man, som aldrig kunde lida, att godtycket satte sig att. skipa. lag, och ej heller ville: han; att vi svenskar skulle af Europas konstkritici utskrattas. ,Huru Lindeberg gick tillväga att få sin vilja fram ir här öfverflödigt att i detalj berätta. Summan var emellertid, att hr Stjernström, till hvars recett stycket skulle gifvas, vände sig enskilt till sjelfvaste ecklesiastikministern, biskop Heurlin. Låt mig, hr Stjernström, a hand om affären, utlät sig denne, och vilt skall gå bra! Och till öfverståthållaren sade han: Censurera om pjesen, bror Lewenraupt — stryk ut eller lägg tilll Victor Hugo har kanske icke nog klart och tydligt atvecklat sedlighetens ide, men detta kan ju uhjelpas med ett enda penndrag. Dessutom var hr. Stjernström nyss haft audiens hos 1. M:t konungen, och — — — — Ned till itt skrifbord satte sig då hr grefven och ;fverståthallaren. Och i stället för att låta, åsom förhållandet är i originalet, Gennaro, edan han dödat Lucretia, stå vid ridåns redgåvg stum och upprätt, läthr grefven och fverståthållaren honom utropa: cHa, föräckligt!3) och nedskref med egen hand ljande ord: faller döende. Härmed, endast ärmed, var. det sedlighetskänslan förnärnande ur sorgspelet försvunnet; och derfter fick det uppföras. Ofvanstående historia, hvaröfver såsom notto borde sättas: Risum teneatis amici r meddelad af litteratören Joh. Gabriel Car;n, bland hvars dyrbara samling af kuriosieter äfven det censurerade exemplaret af Lucretia Borghia med grefve Lewenhaupts vtobiografi finnes att beskåda. Otaliga, dylika drag skulle kunna anföras. en af. Hedbergs nyärspjeser på Södra teaern förekommo t. ex. åtskilliga nissarn, liegoriserande det: förflutna årets vigtigaste illdragelser. : Bland dem fanns äfven urprungligen jernvägsnisse, men. denne förjöds såväl att visa sig på scenen som att erifrån varda nämnd — emedan hr öfverste Oricson heter Nils,. — I minne torde ännu ara huro i en på Ladugårdslandsteatern ) Hvilken skilnad mellan det republikanska Paris vublik och den under andra kejsardömet!