Teatercensuren. Vid mer än ett föregående tillfälle ha wi haft anledning yttra oss om det rent af barbariska påbudet, att dramatisk författares arbete skall vara underkastadt censur innan det får å scenen uppföras samt, att denna censur verkstälivs icke af en med hänsyn till itterär smak, estetiskt omdöme och estetiskt samvete åtminstone någorlunda mönstergiltig auktoritet, utan af — polisen och kronobetjeningen. Som bekant, har hr Svensån nu väckt motion om denna förordnings borttavande, och det tillfälliga utskott, som haft att behandla hr S:s motion, säges komma att illstyrka densamma. Då frågan således nu åter blifvit en af dem för dagen, kan det vara af intresse att läsa efterföljande skildring af denna både bedröfliga och löjliga förordnings uppkomst och fortgång: också en slags kulturbild! En Stockholmsbrefskrifvare till Göteborgs Handelstidning yttrar: Det är ett faktum, att då man talar om teatercensuren, hysa 9 personer blånd 10 den föreställning, att detta oting är en qvarlefva från Gustaf III:s tid. Det är dock det största misstag: teatercensurens uppkomst daterar sig trån långt senare dagar. Gustaf Il var den man, som ansåg, att den dramatiska konstens genius borde fritt pröfva vingarne, och minst kunde det falla honom in att stäcka flygten genom att. vid den himlaburna gästens fötter fästa polisens och kroaobetjeningens black. I långa år efter Gustaf III:s tid hade svenska publiken besökt teatrarne, gråtit med Kotzebue och skrattat med Envalsson — och aldrig hade man förnummit att osedligheten och brottet försvarades eller. samhällsvådliga politiska läror törkunnades på scenen. Det förekom således alldeles omotiveradt, att en grefve, Otto August Cronhjelm, vid 1834 års riksdag öppnade sin vältalighets slussar och föreslog censur till förekommande af sjelfsvåld för de stycken, som uppföras å enskilda teatrar,. Ekonomiutskottet fick motionen på sin lott, men tyckes just ej varit särdeles trakterad deraf, ty det lemnade att börja med motionen utan vidare afseende. Men en annan grefve, O. F. Horn, uppträdde då och förklarade, det censur å teatraliska representationer i landsorten är af behofvet påkallad och hade bort af utskottet tillstyrkas,. Utskottet tillstyrkte nu motionen. I borgareståndet yttrade sig flera talare i frågan, bland andra kommersrådet Wijk från Göteborg, som tyckes ej hafva tillstyrkt censur, öaktadt talaren just ej lade i dagen stora sympatier för de då kringresande teatersällskaperna och deras sejourer i Göteborg, isynnerhet när de på gamla Sillgatsteatern tillställt maskerader, då det varit exempel på, att versoner till och med pantsatt sina silfverskedar för att bereda sig medel att deltaga i dessa upptåg. Nämnde stånd afslog motionen temligen tvärt. Bondeståndet tillstyrkte den, dock ej utan motständ från de förnoftigas sida. På riddarhuset uppstod — i plenum den 8 September nämnde år — om saken en liflig diskussion: En ledamot, hr W. F. Dalman, förfäktade den åsigt, avt al! censur. vore godtycklig och principvidrig. Den vore en atergang i den shya tiden. Taltren trodde för öfrigt, att vådan af att se några våtebosiner