Den förestående behandlingen i andra kammaren af förslaget att afskaffa tvångskursen å riksbankens sedlar, blir af ganska stort intresse såsom mätare på förmågan hos-majoriteten inom denna kammare att bedöma ett enkelt och klart sakförbållande. Att ettlagstadgande, som säger att papperslappar äro mynt och som tvingar hvar och en, hvilken eger något att fordra, att mottaga sådana papperslappar såsom god betalning, om de än sjunkit aldrig så mycket i värde i jemförelse med verkligt mynt, är en uppenbar orimlighet, och att ett dylikt.lagstadgande innefattar den allra största våda för just det som lagarne och samhället i allra främsta rummet böra skydda, nemligen eganderätten; detta är så. påtagligt, att hvar och en måste inse det. Det skulle också säkert blifva både insedt och erkändt, om icke blick och omdöme hos ett ganska stort antal representanter omtöcknades af den föreställningen, som blifvit dem pibragt af privatbankernas motståndare, att nemligen under yrkandet på denna reform gömmer sig ett privatbanksintresse — en föreställning som synes ha uppkommit blott och bart genom den tillfälligheten, att en framstående privatbanksdirektör, som eger många häftiga vedersakare, råkade vid sistlidne riksdag väcka motion i ämnet. Det är alldeles omöjligt att inse, det genom en lagförändring, som skulle ha till oeftergiflig följd, att privatbankerna måste infria sina sedlar med klingande mynt, privatbankerna skulle tillskyndas någon annan fördel än den, som blefve hela samhället till del genom myntvärdets och eganderättsförhållandenas betryggande. Här, om någonsin, gäller således att skilja sak från person. Sker detta, är förslagets öde icke tvifvelaktigt i andra kammaren. Det skall då der, liksom: i den första, förklaras hvilände, för att vid instundande riksdag företagas till slutlig pröfning och afgörande. e många skäl, som tala för reformen, blifva säkert fullständigt utvecklade under den blifvande debatten, och vi anse derföre öfverflödigt att här vidlyftigare utbreda oss i ämnet. Vi kunna dock icke underlåta att, såsom exempel på hvilket inflytande 72 s regeringsformen redan haft på eganderätten här i landet och såsom ett bevis på hvad som kan inträffa om den får oförändrad qvarstå, anföra en. under öfverläggningen i första kammaren åberopad K. M:ts dom af den 29 Mars 1829. , Det omförmälda förhållandet var detta: Frih. Erik Göran Adelsvärd hade, genom testamente af den 29 April 1808, förordnat, att hans efterlefvande enka skulle i sin lifstid af innehafvaren utaf Adelsnäs fideikommissegendom erhålla årligen 500 skeppund ordinärt stångjern in natura, eller, efter fideikommissinnehafvarens godtfinnande, lösen med 3333 rdr 16 sk. efter, myntets skrot och korn år 1808. , I härom uppstådd tvist förklarade högsta domstolen, lika med Göta hofrätt, att då rikets mynt sedan år 1808 icke undergått vågon förändring till skrot och korn, testator ej heller stadgat, att löseskillingen för 500 skeppund stängjern skulle utgöras i silfvermynt, samt bankotransportsedlar,. enligt regeringsformens 72-6, ae såsom mynt i riket, ifrågavarande 500 skeppund stångjern finge lösas med 3333 rdr 16 sk. bko. Det bör tilläggas, att enligt 1808 års myntfot menades med 1 rdr en silfverspecie. 1829 deremot gällde riksdalern ungefär fjerdedelen. Tack vare 72 regeringsformen blef således den inkomst testator ämnadt sin efterlemnade enka reducerad till en fjerdedel Detta synes: vara något att tänka på för hvar och en som har sparat eller ämnar spara någonting för sin och sin familjs framtid.