de som ankommit till hamnarne vid Atlantiska hafvet och i Medelhafvet) utgjort 1863 48 st. om 3852 nyläster; 1864 53 st. om 4794 nyläster; 1865 74 om 5432 nyläster; 1866 105 om 7321 nyläster; 1867 160 om 15,728 nyläster samt att antalet i sin helhet af svenska fartyg från utrikes orter till alla hamnar i Frankrike stigit från 98 stycken om 7881 nyläster, som det utgjorde 1863, till 230. st. om 22560 nyläster, hvartill det uppgick 1867. Äfven dessa siffror måtte väl vara talande, då derigenom klart bevisas till hvilken grad våra fartyg, efter traktatens afslutande, haft ökade tillfällen att erhålla frakter till Frankrike. Detta var förhållandet med de till Frankrike ankomna svenska fartyg. Ungefär enahanda är äfven jemförelsevis förhållandet i afseende å antalet svenska fartyg, som afgått med last från franska hamnar, ehuru dessa fartygs antal i och för sig är mindre betydligt. Så utgjorde antalet af dessa från de franska I bamnarne vid Kanalen, med last afgående fartyg: 1864 endast 3 st. om 151 nyläster; 1865 endast 4 st. om 287 nyläster; men 1866 14 st. om 767 nyläster, och 18567 18 st. om 1577 nyläster. Således äfven här samma resultat af en högst anmärkningsvärd förändring, sedan traktaten hunnit utöfva sitt inflytande. Jag har trott mig böra anföra dessa siffror såsom både nödiga och nyttiga, för att kunna bilda sig en sann och sjelfständig öfvertygelse om de verkningar, som den så ofta omtalade och så skeft bedömda franska handelstraktaten medfört för vårt land; Jag anser dessa siffror ovedersägligen bevisa, att vår handel och sjöfart på Frankrike, som dock näst England är den vigtigaste af våra afsättningsorter, betydligt tillvuxit sedan traktaten kom till stånd, och jag vågar djerft påstå, att orsaken härtill måste tillskri traktaten, hvars nytta i detta hänseende alltså svårligen lärer kunna bestridas af någon, som gjort sig underrättad om förhältandena och som är tillgänglig för skäl och JE vis. Men dessutom visar det sig också, att denna traktat verkat välgörande ej blott på vår handek och rörelse med Frankrike, utan jemväl på vår handel i allmänhet. Värdet af hela vår export utgjorde: 1863 92,524.000 rdr: 1864 94,003,000 men uppgick efter traktatens afslutande eller 1865 till 108,086,000 rdr; 1866 till 107,066,000 rdr och 1867 till 128,639.000 rdr. Med undantag af år 1866, då den under samma år rådande allmänna penningkrisen — hvilken likväl berörde oss mindre än andra länder — naturligtvis måste verka hämmande på bandeln, har sålunda vår export befunnit sig i ett jemnt stigande och så tilltagit, att då den år 1864, eller året näst före franska traktatens afslutande, belöpte sig till endast 94 millioner, den deremot år 1867 uppgick till mer än 128 millioner, och således på de tre åren, som traktaten egt bestånd, utvisar en tillökning af mer än 34, millioner riksdaler. Export utmärker likväl afsättning, och afsättning är det yttersta och förnämsta vilkoret för all industri och produktion. Men fastän det sålunda icke mera lärer kunna förnekas, att vår handel och sjöfart, i främsta rummet på Frankrike, genom den ingångna traktaten fått en mycket ökad utsträckning, och man äfven, såsom ett faktum, måste medgifva, att vårl export till följd deraf stigit ganska betydligt; så vill man kanske deremot påstå, att vår egen industri, på samma gång är på väg att gå under genom den svårare täflan, som blifvit föranledd: af denna traktat. Nej, mina herrar! det är ej så. Det kan visserligen vara möjligt, att en eller annan mindre betydlig fabrik, som numera icke kan bestå i täf-1. lan hvarken med den utländska industrien eller med den mycket fullkomnade inhemska, gått tillbaka eller måst upphöra, men våra fabriker i allmänhet visa dock ett successivt stigande, som ejl. är obetydligt, och som ingalunda vittnar om aftynande och död. Då emellertid denna våra inhemska fabrikers påstådda undergång skall utgöra frånsidan af medaljen, såsom man: säger, sber jag att med några siffror få visa, att denna s. k. frånsida af medaljem visst icke är så afskräckande som man förmenar, utan tvärtom visar sig ganska tillfredsställande. Några hufvudsiffror äro för detta ändamål tillräckliga. Tillverkningsvärdet vid våra fabriker uppgick 1864 till 71,088,000 rdr, med en arbetspersonal af 22,918 personer. Man skulle väl nu tro; att om den tullnedsättning, som den franska traktaten medförde, hade verkat så förstörande på våra fabriker, som man velat påstå, dessas tillverkningsvärde då skulle sjunkit tillbaka från och med det-år, då traktaten trädde i verket. Men så är alldeles icke -förhållandet. Detta tillverkningsvärde steg deremot 1865 till 75,810.000 rår med 30085 arbetare och 1866 till 83,748,000 rår med 31,322 arbetare. Således har från 1864 till 1866 en ökning af mer än 12!, millioner rår egt rum i tillverkningsvärdet för våra fabriker, der äfven arbetarnes autal på samma tid stigit med 2404 personer, eller med mer än 8 procent. Detta mätte väl visa, att den så illa anskrifna franska sraktaten icke verkat förderfligt på våra fabriker eller för dem medfört någon skada, utan man skulle tvärtom kunna påstå, att den, såsom en stimulus eller väckelse till ökade ansträngningar, verkat nyttigt äfven på denna gren af vår industri — eftersom dess tillväxt, just efter traktatens tillkomst, varit mer än vanligt betydlig. Nu är det visserligen sannt, att våra fabrikers tillverkningsvärde under år 1867 något minskats. nemligen från 83 millioner till 79 millioner, eller med ej fulla 5 procent. Men ett sådant tillfälligt sjunkande är någonting ganska vanligt, som via alla s. k. kriser inträffar. Så sågo vi till exempel under åren näst före 1857 huru, under då rådande för oss gynnsamma konjunkturer, våra fabriker, likasom alla våra andra näringar, gingo framåt, men att efter den då inträffade svåra penvingkrisen fabrikernas tillverkningsvärde på ett enda år, nemligen 1858, nedgick från 64 mil lioner till 52 millioner, eller med ej mindre än 12 millioner riksdaler. På samma sätt visade det sig, att den stora brytningen i penningväsendet, synnerligast i England, åren 1861 och 1862, medörde en minskning i fabrikernas tillverkningsrde under 1862-och 1863 med omkring 4 millioner för hvardera året. Det bör således ingalunda förundra, utån är tvärtom ganska naturligt, att de hos oss på senaste tiden inträffade, för industrien missgynnande omständigheter, såsom en vidt utbredd missväxt, den tryckta affärsställningen m. m. äfven måste verka ofördelaktigt på våra fabriker och föranleda ett partielt atbrott i deras framsteg. Men detta är ett undantagsförhållande. som otvifvelaktigt skall försvinna på samma gång som de missgynnande omständigheter, hvilka utgöra dess orsak, och det skall då visa sig, att fra fabriksnäringar, hvilkas tillverkningsvärde ännu 1850 utgjorde endast 36,431,000 rdr, men nu appgår till omkring 80 millioner, och således just under den period, som man så ofta hört omtalas såsom tidpunkten för deras undergång, utvecklat sig på det mest glädjande sätt, ännu alltjemt be finna sig i ett oförminskadt framåtskridande. Jag anser mig nu först och främst hafva visat. att den regeringens åtgärd, som den ärade motio ären gjort till föremål för sitt klander, haft sin giltiga grund i bindande traktater med andra makter. iett sundt handelssystems fordringar och i bestä melser rörande vår tullagstiftning, som förut bli vit af båda statsmakterna vidtagna, samt av till följd deraf motionen icke förtjenar något afseende. Vidare tror jag mig äfven hafva ådagalagt, för hvar och en som vill grunda sitt omdöme på gifnz och klara sakförhållanden, att den franska ha delsoch sjöfarts-traktaten, såframt den betrak med afseende å dess verkningar för landet i siv helhet och ej allenast ur synpunkten af ett eller annat lösryckt enskildt intresse, har visat sig var: af väsentligt gagn för vår handel, vår sjöfart och många af våra vigtigaste näringar, utun att vå förädlingsindustri deraf lidit någon skada, och jac kan således, enligt min lifligaste öfvertygelse, met hråalsar cam hliftit mnt a EA AA mr — hen hära da