baronen och slutande med prinsen ar VWales. Friherre Gripenstedis anförande i andra kammaren den 3 Mars angående fran: ska handelstraktaten. Det kan måhända synas öfverflödigt att vidare Upptaga kammarens tid med en diskussion i detta ämne, men, med afseende å den plats jag förut innehaft, och den särskilda ställning till frågan jag i följd deraf intager, anser jag mig likväl icke böra med. tystnad förbigå densamma. Då motionären klandrar k. kungörelsen den 24 Mars 1865 och anser att det varit både obehöfligt och obehörigt att, på sätt genom denna k. kungörelse skedde, utsträcka de förmåner, som genom den kort förut afslutade handelstraktaten med Frankrike blifvit detta land beviljade, äfven till andra nationer, så synes det mig som om den värde motionären icke ens skulle uafva läst ingressen till denna k. kungörelse. Ty der finnas på några få rader angifna skäl för den klandrade åtgärden, hvilka, enligt mitt förmenande, äro så bindande, att någon tvekan om dess lämplighet och nödvändighet svårligen borde kunua uppstå. denna ingress yttrar nemligen K. M:t. efter att hafva omtalat att en handelstraktat med Frankrike blifvit afslutad och ratificerad, att då de genom nämnda traktat öfverenskomna nedsättningar i här gällande tullafgifter, icke blott i följd af äldre traktater med andra makter, utan ock för att ej åt handeln med vissa länder lemna särskilda fördelar böra, i enlighet meå den för Sverges tulllagstiftning antagna grund af lika tullbehandling för samma slags varor, utan afseende å produktionsorten, i allmänhet tillämpas., så har K. M:t beslutit utfärdandet af denna kungörelse etc. Af detta yttrande finner man således, att tre särskilda skäl föranledt K. M:t att utsträcka de Frankrike genom traktaten medgifna tullnedsättningar äfven till alla andra makter, hvilka skäl synas mig, hvar för sig, vara så afgörande, att nåon annan åtgärd, än den som företogs, icke kunde ifrågakomma. Det första af dessa skäl är det, att Sverge, på grund af äldre traktater med andra makter, förbundit sig att låta dessa makter komma i åtnjutande af samma tull-lindringar, som genom franska handelstraktaten blifvit Frankrike medgifna. Dessa äldre: traktater innehålla nemligen ömsesidigt den förpligtelsen att de respektive makterna skulle behandla hvarandra lika med de mest gynnade nationer, — hvilket är det uttryck, som förekommer i nästan alla dessa traktater. Följaktligån, då man genom franska handelstraktaten såsom man kallar det gynnade Frankrike eller nedsatte tullafgifterna för detta land, så voro äfven alla andra nationer, med hvilka dylika traktater afslutits, berättigade att komma iåtnjutande af samma förmåner, som tillförsäkrats Frankrike. Det andra skälet eller att icke åt handeln med vissa länder borde lemnas särskilda fördelar, har sin grund i det sakförhållande, att om olika tullsatser för olika länder, eller hvad man vanligen kallar differentialtullar, infördes, så skulle vi derigenom åt handeln med de framför andra gypnade länderna gifva särskilda, för dem visserligen förmånliga, men för oss desto mer skadliga, premier. Följden deraf skulle nemligen ingalunda blifva någon fördel för oss i form af ökade tullinkomster, utan tvärtom endast olägenheter, ty de mindre gynnade nationerna skulle naturligtvis icke kunnal konkurrera med de mera gynnade, och handeln med de förra måste således aftaga eller upphöra, så att vi uti våra handelsförbindelser skulle blifva inskränkta till de senare, hvilka då visserligen icke skulle försumma att begagna sig af detta förhållande och draga nytta af vårt oförstånd. Detta är alldeles klart och de s. k. differentialtullarne hafva derföre också blifvit öfvergifna, såväl hos oss som allestädes, der sundare statsekonomiska åsigter gjort sig gällande. Äfven vi hafva emellertid förut haft differentialtullar, under namn af tullindragningar för varor, som införts från vissa främmande orter, såsom t. ex. från de transatlantiska hamnarne. Syftemålet med dessa tullindragningar var att uppmana till direkt handel med aflägsnare orter och på så sätt gifva ett premium åt den större sjöfarten. Men redan 1851 blef detta system, efter mogen pröfning, på goda grunder öfvergifvet, och det var derför äfven klart, att i öf verensstämmelse med den sålunda antagna grundsatsen, hvilken uti ingressen till Tförfattningen uppgifves. såsom ett tredje skäl, de tullnedsättningar, hvilka genom den franska traktaten bestämdes, måste utsträckas till alla nationer. Och, mine herrår! wi hafva äfven strax skördat direkta fördelar häraf. Ty första följden af den allmängiltighet, som sålunda gafs åt öfverenskommelsen med Frankrike, var den, att ett så vigtigt handelsområde, som den tyska tullföreningens, genast beviljade oss motsvärande lättnader. ! Preussiska regeringen förklarade nemligen omedelbart efter sedan vår kungörelse härom utfärdats, att då vi medgifvit alla andra nationer delaktighet i de förmåner som Frankrike erhållit genom trakten med oss, så skulle äfven vi komms i åtnjutande af alla de förmåner, som den tyska tullföreningen genom sin sörskilda traktat med Frankrike inrymt åt detta land. Men, mina herrar! sedan jag nu sökt visa att någon exklusiv tillämpning af den franska handelsoch sjöfarts-traktaten icke rimligtvis kunde komma i fråga, återstår att tillse huru denna traktat har verkat. Man har visserligen ofta hört den franska traktaten häftigt klandras, men jag tror att detta klander bör till största delen tillskrifvas bristande kännedom om verkliga förhållandet; och att då använda några ögonblick för att något närmare utreda detta ämne, torde ej kunna anses såsom ett onödigt slösande med tiden. Huru har då denna traktat verkat i första rummet med hänseende till exporten på Frankrike? Så att resultaterna visat sig vara högst tillfredsställande. Jag ber att i sådant afseende få uppläsa några rader ur en offentlig handling, som blifvit I tryck till kammarens ledamöter utdelad, nemligen kommerskollegii berättelse om Sverges utrikes handel och sjöfart under år 1867. Der står: Det högsta belopp, hvartill den direkta utförseln till Erankrike under något år uppgått före afslutandet år 1865 af omförmälda handelstraktat och den dermed sammanhängande sjöfartstraktat, förekom år 1861, då värdet af denna utförsel beräknades till 10,429,000 rdr,. Detta var före traktatens afslutande, men huru ställa sig förhållandena derefter? Jo — sedan värdet af enahanda export under hvartdera af de påföljande tre åren nedrått, ökades det åter 1865 till 11.373,000 rdr samt år 6 till 12,623,000 rdr och för år 1867 (det sista för hvilket uppgifter härom hittils blifvit offentliggjorda) har värdet af den direkta utförseln till Frankrike stigit till 18,306,000 rdr. Jag ber att man måtte observera dessa siffror. Vår direkta utförsel till Frankrike, hvilken icke under något år före-traktatens afslutande uppgått till mer än något öfver 10 millioner rdr, men då var i ständigt nedgående, har sålunda tre år efter denna tilldragelse ökat sig till mer än 18 millioner rdr. Den tid jag var ledamot af statsrådet hörde jag ofta, huru man klandrade regeringen för dess förmenta likgiltighet i fråga om upprätthållandet af våra förvärfskällor och i all synnerhet af vår sjöfart. Man talade, ej utan skäl, om den betryckta ställningen för denna vigtiga näringsgren, hvilken hade så många giltiga anspråk på vårt deltagande, och beklagade att man med sorg och harm måste se, buru den gamla, kära, svenska flaggan alltmer undauträngdes ej blott i franska hamnar utan ock i våra egna, till följd af de dryga differentialafgifter, hvarmed den iFrankrike betungades Detta var ett hårdt tal, och ingalunda rät ist mot regeringen, som visserligen ej 1 j , 1 rr