Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 2

läppar blefvo färglösa, hans ögon öppnade ig till hälften utan att se, och hufvudet sjörk tillbaka mot karmen på bans länstol. fven andra bland åhörarne märkte det, men ingen rörde sig från stället för att hjelpa den vanmäktige. Jag trodde mig på vissa hånfulla mungipor märka att man med äkta skadeglädje öfverlemnade detta bestyr åt mig. Denna ömklighet återgaf mig genast min fattning. Jag steg upp, bad virtuosen hålla upp, emed n herrn bredvid mig hade blifvit sjuk, fuktade Morriks panna och tinningar med eau de cologne, som jag alltid bär på mig, och lät honom inandas den lifvande lukten. Härunder hade en del af sällskapet stigit upp, men ingen lemnade sin plats; det var endast för att bättre kunna taga skådespelet i betraktande. Endast citterspelaren trädde fram och hjelpte mig, då Mo rik slutligen återfick sansen, att resa upp honom och föra honom det korta stycket bort till salsdörren. Så snart vi väl kommo ut, der den friska Decemberluften blåste emot honom, återfick han hastigt sitt fulla medvetande, betraktade mig frågande, men begrep genast hvad som hade förefallit, och stödde sig lätt på min arm, då jag följde honom ned utför trappan. — Jag tackar er, sade han, och detta var allt hvad han talade. Och så gingo vi, då hans betjent icke var der nere, ännu ett godt stycke tillsammans framåt gatan, tilldess vi kommo fram till kyrkan och kunde se hans hus. — Mäår ni åter bra? frågade jag honom. Han nickade med hufvudet och gjorde en åtbörd, som antydde att han ville gå allena. Men innan vi skildes, tryckte han ännu en gång min band, sökte qväfva en suck och vände sig stillatigande bort för att gå hem till sig. Jag stod och såg efter honom, tilldess han kom fram till porten. (Forts. följer.)