Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 2

ment, i hvilket bådas våra tankar och känslor sammansmälte, ett harmoniskt sammanklingande samtal mellan våra själar, lösta från oss och dock åter förenande oss, en ft klaring öfver allt som hade gjort oss främmande för hvarandra, skilt oss åt och plågat oss. Jag kan icke beskrifva huru mycket jag njöt af detta. halft visionära tillstånd; och jag trodde mig äfven ha en bestämd aning om att någonting dylikt äfven försiggick izom honom. Vi betraktade bada cittran, och likväl var det som om det endast varit en enda lång blick öga i öga. Afven handklappningarne och bravoropen väckte mig knappast ur denna innerliga förtjusning. Dertill kom att uppehållen emellan de olika styckena icke varade mer än några få minuter. Men nu lade spelaren ifrån sig cittran och kom fram med ett sällsamt instrument, hvilket han förklarade vara inhemskt i Tyrolen och förfärdigadt af simpla bönder. Det var ett slags trä-harmonika, sammanfogad af smala pinnar af hårdt trä, som lågo på ett underlag af halm och genom sin olika längd bildade tonskalsns läger. Men sjelfva tonen, som de hårda och hastita slagen med två bammare framkallade, var hård och gäll och bildade ett ganska obehagligt afbrott mot cittrans mjuka och smältande klang. Min upphöjda stämning blef våldsamt söndersliten, hvarje ton trängde smärtsamt in i min själ, och jag skulle gerna ba stigit upp och aflägsnat mig, om jag icke hade fruktat att såra den spelande. Dessutom bäfvade jag äfven för Morrik, hvars känslighet för hvarje larm jag kände. Jag vågade kasta en flyktig blick på bonom. Han hade slutit till ögonen och stödt hufvudet mot högra handen, som om han. så mycket som möjligt velat skydda sig för det håftiga öfverfatfev. — Men plötsligt såg jag att hus