Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 2

att det förr eller senare skulle hämnas på 088? Man kom hem till mig med ett konsertprogram, ty en citterspelare skulle i dag på eftermiddagen låta höra sig i salongen på Posten,. Jag är icke numera så förtretad som förr på allt som kan störa mig och rycka mig från mina tankar. Jag gick således dit, eftersom jag älskar cittran och gerna en gång ville höra en mästare derpå. Jag kom då det första stycket hade börjat och endast tre stolar ända längst fram ännu voro obesatta, hvilka man förmodligen hade afsett för synnerligt förnäma gäster. Jag måste nu finna mig uti att intaga en af dessa hedersplatser, och gjorde detta också icke ogerna, emedan jag der desto bättre kunde observera spelarens händer, och tonen för öfrigt icke var synnerligt stark. I salen uppstod en tryckande luft, till följd af kaminen, de många menniskorna och det låga taket. Allt detta verkade beklämmande på mig, men jag vande mig dock snart dervid och lyssnade nu med förtjusning till det hänförande spelet. Plötsligt öppnades dörren sakta, och Morrik träder in i salen, stannar ett ögonblick, då han ser der alldeles fylld, men vill likväl icke vända om, helst som en af herrarne närmast dörren visar honom på de tomma platserna bredvid mig, och så går han tyst fram mellan bänkarne till mig och sätter sig ned med en lätt bugning. Min andedrägt stod nästan stilla; jag fruktade alltjemt att ban i sin länstol, som stod tätt invid min, skulle märka den darrning som öfverföll mig. Men han tycktes lugnare än jag och följa musiken med mera uppmärksamhet, hvarföre jag så småningom åter hlef herre öfver min rörelse och nu fyssnade i ett obeskrifligt Jjuft drömmeri, som om tonerna varit et gemensamt; Ufverjortiskt vie