Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 2

jag måste väl anklaga mig sjelf, att jag i den. första uppbrasningen gjort folket här mycken orätt. Med några hade jag utan tvifvel kunnat umgås helt hjertligt, om icke min längtan att få vara allena hade varit så häftig ochså frånstötande. Nu vill naturligtvis ingen först tilltala mig; och hvilken skulle väl kunna komma på den tanken att bereda mig ett julvöje? Och om det möjligen komme från honom, ulle det icke då vara ett brott mot vär verenskommelse? Få väl de, som icke mera vilja eller tå tala med hvarandra, gifva hvarandra skänker? Der är lättare att gifva tigande är att tigande taga emot. Och huru skall man väl kunna tacka, då man en gång för alla sagt hvarandra farväl? Det gör mig allt oroligare, som om icke allt vore som det borde vara, som om nåsonting konstladt och oklart vore med i spelet, någonting som icke kan vara af xodo och som förr eller senare kan hämnas på OSS. Se så nu komma ännu vid denna sena imme bref från de mina. Jag måste först läcka ut ljusen och tända min lilia lampa. arne glimma och knastra redan här och er. Den sista gnistan har slocknat — på mitt ista julträd. Derute klämta klockorna. Jag krifver dessa rader vid det klara månskeet, som håller mig sällskap, sedan oljan i ampan blifvit förtärd. . Inom mig klingar Nn vers, söm jag läste i dag på morgonen: Och en hand i skuggan glider Öfver ifrån andars land, Svalkande det bröst som lider. Den 28 December. Hvilket återseende! Hvilket sorgligt möte if ögun uch händer! Hade jag icke rätt wi: