Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 2

rättelse, hvilken jag derföre betraktar med större deltagande. Vi ha emellertid icke åter suttit vid hvarandras sida; jag gick bara ett par gånger fram och tillbaka med ett fruntimmer, som var vänligt emot mig, frågade mig huru det kom sig att jag icke på så länge hade varit ute och berättade mig en hel hop saker om sina barn, från hvilka man hade skilt henne, för att hon skulle få njuta af fullständig stillhet och ro. Dervid kom det en fuktig glans i hennes ögon. — Att skilja en person från de käraste den eger, för att den skall få njuta fullständig ro — hvad de visa herrar doktorer ändå äro för ena klena själasörjare! Julafton. Hvad skall jag väl tänka derom? För en stund sedan inbars till mig i mitt rum ett ulträd, på det skönaste utpyntadt med oranger, granatäpplen, sockerfrukter och en mängd må ljus, så stort, att jag måste låta det stå på golfvet, hvarifrån det ändå nära nog väckte upp i taket. — En främmande tjenstlicka hade burit hit det åt mig, berättade nin värdinna; men hon hade icke med ett enda ord velat förråda hvarifrån det kom. Jag har emellertid naturligtvis måst tända jusen och sitter nu och skrifver vid deras en, sedan jag förut gifvit största delen af kerheterna åt barnen, som här i landet cke veta af något julträd. Nu, då jag åter ir allena, grubblar jag oupphörligt öfver hvilken det möjligen kan vara som skickat nig trädet. Kan det vara den der vänliga lamen, som väl nu äfvenledes längtar efter ranqvistar och julfröjd? Men i sådant fall ade hon väl skrifvit ett par ord till: mig, och för öfrigt känna vi ju hvarandra nästan uideles icke Ånnu många andra vänliga nenniskvansteten gå dagligen förbi mig; vch