Aftonbladet – 11 mars 1869, sida 3

i framställa nämnde begäran till fånggevaldigern. I Tillfrågad om Hellström ej bört Strömbom eller i Hamnvström omtala, det meningen varit att hjelpa Eriksson på flykten, förnekade Hellström detta; han hade ej heller, enär ban oupphörligt intalades att frågan endast gällde att få det oftanämnda intyget af Eriksson, fattat någon bestämd misstanke härom förrän på måndagsaftonen, efter de transaktioner Strömbom och Eriksson då haft med hvarj andra. Sedermera hade han ock gjort hvad på honom ankommit för att bindra försöken att undanskaffa Eriksson. Han medgaf, att han gjort sig skyldig till en förseelse, då han icke för kronofogden vid Erikssons häktande omtalat, att Eriksson några få timmar förut erhå!lit de 1300 rdr; som Hellström mottagit af Strömbom, hviiken för Heliström under hela tiden uppgifvit, att han handlade för Grubbs räkning, men efter förbållningsorder af Hamnström. Handlanden Kjetlin förekallades härefter och berättade, att han varit ute vid Waärbulta ett par förger och köpt virke, hvarföre han kände Grubb. Juni månad 1566 hade Sofia Lund kommit till Stockholm, medförande ett bref från Grubb, hvari denne anhöll, att Sofia Lund skulle få vara någon tid hos Kjellin och åtog sig Grubb att betala för henne. Flickan hade för det mesta varit borta om dagarne hos en farbroder. Kjellin hade väntat på ytterligare bref från Grubb, rörande henne; men i stället hade bref ankommit från Eriksson till flickan med underrättelse att sågen brunnit och order att resa hem. Detta hade förvånat Kjellin, som genast kommit på den tanken, att någonting låg inunder allt detta. Kjellin hade icke erhållit någon betalning af Grubb och icke heller derom påmint. Han var ledsen öfver att brefvet förkommit. För öfrigt bekräftade han Hellström8 uppgifter om det besök Hellström gjort hos honom. ; Grubb påstod, att brefvet skulle innehållit, att Sofia Lund rest till Stockholm för att skaffa sig tjenst, hvilket bestreds af Kjellin. Verkmästaren Bishe, förekallad och hörd, förklarade till en början att han icke hört kronofogden vid häktningstillfället lofvat Eriksson att ban skulle AR hustrun. Bisbe hade afiägsnat sig under det förhöret pågick. Deremot hade ban hört kronofogden kalla -Eriksson en förhärdad skurk eller fälla något snarlikt yttrande. Med Hagström hade Bishe samtalat och hade denne sagt, att han hade att fordra penningar af Eriksson; beloppet hade Hagström ej papgivit På tisdagen hade Eriksson begärt att få gå till staden och. erhållit permission till klockan 12. Bishe bekräftade Hellströms utsago, att denne varit orolig öfver att Eriksson ej kom tillbaka, för hvilket ändamål Hellström kommit upp till Bishe omkring klockan 1 och bedt Bishe skicka bud efter Eriksson, hvilket Bishe med anledning deraf, att Hellström förut omtalat för Bishe, att telegram kommit från kronofogden, då reden gjort. Vid fyratiden på eftermiddagen hade Hagströms dotter kommit ia på verkstaden och frågat efter Eriksson. Der står han,, hade Bishe svarat. Eriksson hade begärt tillstånd att få följa med Hagströms dotter, då Bishe förklarat, att Eriksson väl visste att Bishe icke kunde förhindra honom derifrån, enär Eriksson icke för eftermiddagens arbete inlemnat sin arbetspolett, redogörande Bishe närmare för ändaniålet med dessa arbetspoletter. Eriksson håde aflägsnat sig, hvarefter Bishe gått fram till platformen för att träffa Hellström. Dervid hade Bishe hört Hellström utropa: Der går han, hvarjenite Hellström uppmanat fånggevaldi-gern att gå efter och taga honom. Fånggevaldigerp hade: svarat, att han dertill icke egde någon rättighet; men Hellström hade ånyo SED fång.gevaldigernatt tagaen till hands varande droska. ropa på hjelp och skynda efter till Hagströms schweiz seri, för att gripa Eriksson, förklarande Bishe på framställd fråga, att han aldrig hört Eriksson ytira någonting om Grubb: Något annat hade vittnet sig .ej bekant om saken. Asl. Om Eriksson icke blifvit förhindrad att följa med Synnerberg; skulle Erikason gjort detta? Eriksson. Ja, det kan nog hända. Stationsbokhållaren Lindstedt berättade, att Strömbom. sent på måndagsaftonen, sedan Lindsteut, lagt sig, kommit och knackat på dörren till han3 rum. Sedan Strömbom blifvit insläppt, hade han bedt Lindstedt kläda på sig och bevittna en skrift, hvilken Eriksson framtog och lemnade Strömbom, Som något bläck ej fanns uppe på Lindstedts rum, hade de gått ned på telegrafrummet, der Strömbom uppläst skriften, hvarefter Lindstedt förklarat, att han icke gerna ville bevittna. Erikssons namnteckning, utan borde denne uppsöka någon af sina bekanta, som bättre kände honom Lindstedt hade emellertid Jåtit förmå sig att, sedan Eriksson undertecknat skriften, bevittna namnteckningen, ty ban hade tänkt att karlen möjligen kunde vara oskyldig. Sedan skriften blifvit bevittnad, hade Strömbom yttrat: Lycka till nu, Erikssöm, samt lemnat skriften till honom. Strömbom sporde om vittnet icke hört honom uppmana Eriksson att icke underteckna skriften, derest icke allt var sannt som stod i densamma. Vittnet hade icke hört någon sådan uppmaning. Eriksson anmärkte nu, att den till rätten inlemnade skriften, utgörande en kopia; ej skulle vara lika med origivalet. Enligt den upplysning PE lemnade, skulle originalet finnas vid Wärnita. Härmed afslutades första dagens ransakning kl. Half 1 på natten. Påföljande torsdag fortsattes ransakningen, sedan Grubb och Eriksson blifvit från krouohäktet, hvilket ligger inom sämma gård.som rådhuset, upphemtade; Eriksson vidgick nu att han af Hellström emottagit de 1300 rdr, en sedel å 1000 rdr och tre å 100, allt af riksbankens. Han sade sig icke kunna erinra sig bestämdt, om de samtidigt med aktierna bekomna 500 rdr utgjorts af privatbankssedlar, men trodde att så varit. — Sedeln å 1000 rdr och en privatbankssedel hade han gömt på det vid stationen varande afträde för passagerare. De öfriga penningarne, så mycket som han hade i behåll af. de först erhållna 500 rår och de sednvast bekomna 1300 rdr, hade han haft på sig då han häktades: Huru dessa pengar sedermera kommo i hustruns: händer är förut bekant. Grubb, som under, gårdagens ransakning sett sig på alla håll hårdt ansatt, fann sig föranlåten att nu göra åtskilliga meddelanden, af hvilka här antecknas de hufvudsakligaste. Han berättade: Då han fredagen den 22 Januari på aftönen träffat Strömbom, hade denne omtalat att kronofogden varit vid Liljeholmen och hållit ett strängt förhör med Eriksson, som sagt sig vara oskyldig. Grubb hade blifvit ledsen. och samtalat med Strömbom om saken. På lördagen hade Strömbom, som varit ut till Liljeholmen öch haft ett samtal med Eriksson, uppgifvit att Eriksson skulle fällt hötande utlåtåude mot Grubb, hvilka Strömbom uppskrifvit på en promemoria, som han lemnat Gru bd. Deribland förekom det yttrande af Eriksson; satt denne gerna skulle taga på sig brottet, blött ban kunde få Grubb fast, Strömbom bådö derjemte yttrat, alt Eriksson vore en dålig karl och att Grubb borde akta sig för honom. Oroad håraf och fruktavde att ånyo få ledsams d beter i och för den timade branden, hade Grubb ta at mod Hamnström, hvilken han förut könde. Det hade blifvit beslutadt, att det ifrå intyget skulle anskaffas, för så framt någon risk eller något obehag för Grubb deraf ej kunde upp: stå. Strömbom hade anmodats att harom wuuderhandla med Eriksson, men sagt sig-ej hafva tid. Hån ville dock åtaga sig uppdraget, om Grubb lemnade bonom, som hade ondt om penningar,