Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 2

skall vara oss lättare att taga afsked af hvarandra nu, då vi båda ännu bibehålla intrycket af vår rena, vänskapliga, öfverensstämmelse, än sedan vi lärt oss inse, att vi uti vigtiga saker icke stämma öfver eps. Men detta måste jag frukta, då de flesta ord, ni talade med mig i dag, ännu göra mig så bedröfvad och nedslagen, som jag aldrig förr hade trott att ett ord af min käre vän kunde göra mig. Jag skulle vilja gifva mycket för att allt hade fått förblifva oss emellan på det gamla sättet; jag var så lycklig deraf och trodde att det äfven verkade välgörande på er. Men då det nu en gång så skulle vara, att vi icke ända till slutet kunde som goda kamrater lugnt stanna vid hvarandras sida, så måste jag verkligen tacka er för att ni talat ut hvad som låg er på hjertat. Jag vill nu hoppas, att vårt tidiga och lugna afsked, om det. också för ett ögonblick vållar er smärta, skall mildra er själs spänving och återgifva er den klarhet, med hvilken vi båda för icke länge sedan sågo tillbaka och framåt. ; Det kan icke helt och hållet undvikas att vi mötas här och der. Låtom oss då med en helsning gå förbi hvarandra, som om vi redan vore der uppe. Jag behöfver icke säga er, att jag skall öevara min vänskap för er, såväl här som der uppe. Jag ber er endast att ni måtte åt mig rädda er vänskap, som för ett ögonblick tyckes hotas af mörka makter. Lef väl, min dyre vän, och om ni vill visa mig att ni förstår dessa rader så som de komma från mitt hjerta, så svara mig cke. Maria. Den sista November. Jag längtar efter snö och is, efter min hemtrakts stilla, gråa vinterluft. Denna sol,