Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 2

och utandas sitt lif vid hennes läppar. Så har det gått denne arme unge man, som nu redan sofver dödens sömn, och så — Rösten stockade sig i hans hals, och han betraktade mig tigande. Det fanns icke någon menniska under popplarney han fattade åter min hand. Ni darrar — äfven för mig! sade han. Glöm hvad jag sagt. Jag kunde icke tå fram ett enda ord. Jag kände endast att min sista sköna lycka var förstörd för mig, denna oskyldiga förtrolighet, detta varma, glada umgänge, hvarvid jag endast allt för mycket bade vant mig. Jag var äter allena, jag måste vara det, om jag icke skulle få att förebrå mig allt hvad jag hittills oskyldigt hade lidit. Jag vill gå hem, sade jag; jag mår inte väl. Stanna vi bär ute och njut ännu af solnedgången, som i dag gör mig ondt i hufvudet. Jag skall i dag på eftermiddagen skrifva några rader till er, ifall jag till dess skulle bli bättre. Dermed steg jag upp, räckte honom för gista gången min hand, bad honom med en blick, att han icke skulle säga mera, och lemnade honom. Detta var det sista! Jag vill nu se till om jag så pass förmår samla mina tankar, att jag kan skrifva till honom. På aftonen. Der är brefvet. Jag lägger konceptet mellan dessa blad. Jag känner mig nu lättare, sedan det är öfverståndet — kroppsligt lättare; men själens inre tryckniog är ännu densamma. Meron den 26 Nov. Käre vän!, Låt mig redan i dag säga er farväl för detta lifvet; i det andra, på hvilket vi hops pas, skola vi snart återse hvarandra, Det