Aftonbladet – 8 mars 1869, sida 2

Mm maka åt sig. Blodet rusade upp i mitt an— sigte; men jag gaf likv.l icke tappt. Ändtligen störtade litsräddarinnan, som nu under flera veckor icke hade yttrat ett ord till mig, in i löfsalep. Men hjertat var henne i da för fullt, hon trädde fram till mig och sade så högt, så att alla kunde höra. det: Nå, mitt kära barn, man får väl gratulera er, eftersom ni fått ett så styrt arf efter den unge polacken. Den stackars menniskan! Ni lär verkligen ba behandiat honom bra strängt och ständigt hållit honom på vederbörligt afstånd, Inte underligt således att det snart tog slut med honom. Men verkligt röradde är det, att han ännu efter döden lagt sitt krossade hjerta för edra fötter ! Ni misstager ers, svarade jag. Jag har inte mottapit hans testamente, som endast genom en förstörd fantasis förvillelse , blifvit, stäldt till mig. Menäfven om det hade Vä rit den aflidnes klara och tydliga afsigt att insätta mig till sin artvinge, så befattar jag mig lika litet med främmande personers godhet som med deras elakhet och vänder Tyggen åt båda.n VR Dermed såg jag Jugnt ned i min bok. Det var så tyst i löfsalen, att jag tydligt kunde höra de häftiga andediagen at den tjocka frun utan nerver och at den unga flickan som batar mig. Jag teg emellertid icke nåson vidare notis om hvad ytterligare tissla1es och tasslades, Endast Morriks namn urskilde jag ett par gårger, då det tydligen med uppsåt betonades. Men öiven detta kunde icke på något sätt bekymra sig. Men då jag sedan gick hem, skälfvande af len fuktiga eoh dimniga !utten, utan solipom och utom mig, skule jag bra gerna velat. sräta mig mätt. Mea jag är sa förlamad utt icke ens tårarne vilja yta. Allt styckar sig invm mig, lif, lost och lidande. (ST