Aftonbladet – 8 mars 1869, sida 2

nom med en rådlös min. Tanken på att min far kunde vara död förmådde jag icke fatta. Om det förfärliga inträffade, att jag komme att begråta honom, så var mig dock det bekymret besparadt, att jag finge ärfva honom. Men hvilken i all verlden? Jag kastade en blick på brefvet, hvilket herr borgmästaren med en viss tvekan lade på bordet, och såg en helt och hållet främmande handstill — Jag känner inte igen stilen, sade jag förvånad, medan dock en underlig fruktan uppstod hos mig, då jag såg att utanskriften var på franska. Min förvåning tycktes lugna honom. Han hade väl trott på ett intimare förhållande mellan mig och brefskrifvaren och gjort sig beredd på en plågsam scen. Vill pi läsa brefvet nu eller senare? frågade han. Jag öppnade det genast och läste med bjertklappning, men utan att förråda min rörelse, åtminstone efter hvad jag sjelf tror. Brefvetförde ett språk, som jag redan en gång förut hade afvisat med förskräckelse, knappast mildradt af den dödens närhet, som den olycklige icke kunde förneka för sig sjelf. Mycket bar jag ännu icke lyckats att dechiffrera. Den otydliga franska handstilen skälfver i hvarje pendrag af sjuklig rörelse. För öfrigt icke ett ord om testamentet, endast om tröstlöshet, anklagelser mot ödet, som sönderslet denna lidelses nät i stället för att upplösa det, förvirrsde, vilda ord och bilder, nedskrifna endast för att gifva luft åt ert hoppressadt bröst — och för att nedtrycka ett annat. Då jag lade brefvet ifrån mig, vände sig den vänlige herrn åter till mig och väntade tydligen en förklaring, som jag dock måste blifva honom IR Då jag sade honcm att ållt detta var för mig icke mindre öf