Aftonbladet – 6 mars 1869, sida 3

hvad Eriksson begär; Grubb är rik och jag ha stora affärer med honom,, hvarjemte Strömbom uppmanat Eriksson att begära 2 å 3000 rdr. Vid det derefter följande samtalet på lördagen, skulle Strömbom bland annat sagt: För all del res, ty nu är häktningsorder utfärdad äfven för Grubb ilon är här; men törs ej gå ut. Under det ifrågavarande samtal pågick, skulle Hellström passerat ut och in, och trodde Eriksson, att han ej hört hvad som afhandlades. På söndagen skulle Hellström haft ett samtal med Eriksson i nya verkstaden, och dervid yttrat: Om ej Eriksson tager emot de erbjudna penningarne, utan fordrar mera, så går Grubb sjelf in på Långholmen Vid fortsatt protokollsjustering i de delar, som angick Grubb, visade sig denne nu mycket motsägande i sin uppgift om sin första bekantskap med Synnerberg. Såsom uti föregående redogörelser omnämnts, har Grubb påstått, att han första gången såg Synnerberg uppe hos Strömbom den 2 Febr. Synnerberg har sjelf uppgifvit, att de sett hvarandra hos Strömbom första gången d 27 Jan. Grubb ville med anledning häraf ej bestrida, att de sammanträffat båda dagarne. Före emellertid, att den 27 hafva samtalat med rberg angående Eriksson, eller af Synnerg hört, att Eriksson blifvit häktad. Detta hade Strömbom omtalat, antingen medan Synnerberg var qvar, eller också sedan han gått. Grubb förnekade äfven på det bestämdaste, att under hela tiden, som han uppgifvit sig hafva bott hos Strömbom, från sin ankomst till Stockholm den 22 Jan. till dess han reste derifrån den 3 Febr., hafva talat med Strömbom om, att denne skulle hjelpa Eriksson på flykten; icke heller hade Grubb sjelf användt eller genom andra låtit använda penningar eller penningars värde för detta ändamål, lika litet som han lemnat uppdrag åt några att underhandla med Eriksson. Domh. Kom ihåg Grubb, att detta är ett bestämdt förklarande, som icke får återtagas eller förändras. Vidhåller Grubb detta påstående? Grubb. (Efter någon besinning.) Ja! Grubb sökte derefter göra troligt, att han icke haft någon fördel af sågens brand och åberopade det i föregående redogörelser omnämnda brefvet från konsul Friedländer, hvari talas om sågens försäljande eller utarrenderande på förmånliga vilkor. Med anledning häraf yrkade Cederborg, att om Grubb ville åberopa sig på nämnde bref och göra de deri förekommande uppgifter sig till godo, skulle han förebringa bevisning om, att han verkligen haft sådana anbud, som han föreburit. Grubb begärde att få betänka sig härpå. I fråga om den förtjenst Eriksson haft under sjelf påstått ha varit klen, sökte Grubb äfven göra troligt, att Eriksson skulle beklagat sig häröfver. och att Grubb med anledning deraf iofvat honom att erhålla 3 rdr om dagen under läktsågningen, äfvensom att Eriksson för den tid han ombesörjt nattbevakningen skulle få ersättning. Utom de pengar, omkring 1 rdr 50 öre pr dag under tiden för läktsågniogen, Eriksson på kontoret uppburit jemte betalning för annat arbete, hade Grubb, i följd af ofvannämnda löfte, vid Erikssons afresa efter branden från Wärhuilta enskildt utbetalat till honom penningbelopp, som Grubb, på framstäld fråga, dock icke kunde uppgifva. Eriksson bestred, att ban fått någon tillsägelse att ombesörja nattbevakningen vid sågen. Sådan hade ej funnits, sedan sågarbetaren Glader på hösten 1865 flyttat från Wärhulta. Åklagaren anmärkte, att Grubb sedan sista ransakningstillföllet tänkt ut detta för att på något sätt kunna förklara huru det kom sig att Eriksson, då han lemnade Wärhulta, innehaft så mycket penningar. Domhatvanden fästade Grubbs uppmärksarahet på att denna uppgift stod i rak strid med hvad Grubb förut bestämdt mångfaldiga gånger förklarat, nemligen att, utom det lån på 100 rdr Eriksson bekommit i April 1866 och som Eriksson skulle återbetalt, utom de 10 rdr Grubb gifvit Eriksson i drickspengar vid ett tilifälligt sammanträffande i Stockholm samt de 100 rår, hvilka han fått nämnde års höst i afbetalning å rättegångskostnadsräkningen, Grubb ej lemnat Eriksson en enda skilling, tilläggande domhafvanden att Grubb och neka till bestämda erkännanden, som han förut gjort. Åklagaren fästade uppmärksamheten på, att hvad Grubb utbetalt till Eriksson ovilkorligen skulle finnas i hans böcker, antingen i Erikssons afräkning å kontoret, eller i Grubbs kassabok, hvartill Grubb genmälde, att han gifvit Eriksson denna godtgörelse särskildt, men han trodde, att det möjligen ändå kunde stå infördt i räkenskaperna. Med afseende på de vid förra ransakningstillället afhörda vittnens berättelser förmenade Grubb, utt vititneua efter mer än 2 års förlopp ej kunde komma ihåg hvad som passerat; att alla personer, som nu blifvit afhörda, vittnat emot honom, och utt man icke syntes vilja taga i minsta betrakande de vittnesmål, som afgifvits vid undersökngen den 22 Okt. 1866 och som varit till hans ördel. Han anhöll, att några af dessa vittnens verätteiser nu måtte uppläsas, hvarifrån han på lomhafvandens hemställan dock för tillfället aftod. Härmed slutade protokollsjusteringen kl. 3 e. n., och ett kort middagsuppehåll gjordes. (Forts.) sista halfåret vid Wärbulta, och hvilken Eriksson ke borde bete sig som en vanlig brottsling: stål