Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

så följde mig ända hem till min boning. Han var åter en smula upphetsad af vin, men han föreföll mig dock som en räddande engel, och jog förlät honom gerna allehanda löjliga frågor om min abror eller fjäs,, utan att jag förmådde göra klart för honom, att han var hvarken det ena eller det andra, men likväl ganska dyrbar för mig. Värdinvan bär in till mig min aftonvard; ty min hunger har blifvit så sjuklig, att jag icke kan lugna den ända till qvällen, Dess äro väl årstidens sista fikon. En lycka är det, att bröd och skinka icke äfven äro bundva vid årstiden! Tänk om jag spelade vår gamle doktor det sprattet, att dö här af hunger, och det till på köpet töre våren! . Den 19 November. Jag kan knappast hålla i pennan, till den grad skälfver hela min varelse af en häftig själsoch kroppsskakning. Huru förbastadt var icke hoppet om att det skulle fortgå ända till slutet på samma sätt som den der soliga, fridfulla veckan, då den ena dagen Jiknade den andra, då jag tillbragte de glada morgontimmarne tillsammans med Morrik i vinterträdgården, och den återstående delen af dagen med mina böcker, bref, handarbeten och mitt klaver, hvars ton, efter hvad det förekommer mig, blir allt mera vek och sj fall. Och nu kom detta! Och så till på köpet att jag icke kar få tala derom med nägon, utan måste ställa mig så som om ingen ting förefallit, isynnerhet inför min gode vän Morrik! Har då verkligen någonting händt? Har jag verkligen icke endast drömt att den srma menniskan — jag kan väl säga, den vansianige, ehurn han så allvarligt bestred denna misstanke — talat med mig ord, som jag icke förstår, med blickar för hvilka jag ry