Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

deremot känner motsatsen, just precis afden lättnad, som vid vår sjukdom plägar inträffa, då det lider mot slutet. Jag tycker mig andas mera fritt och rör mig med mindre ansträngving af min viljekraft. Äfven äter jag mera, och mina nätter äro lugnare, gannolikt på grund af den tilltagande utmattningen. Då jag i dag på eftermiddagen g gick hem — jag äter klockan tre och var mycket hungrig — kände jag riktigt tydligt hurn det stär till med. mig. Det ör marknad i Meran, en af de stora höstmarknaderna, då löfsalarna blifva förvandlade till en läng rad a! slagtarbodar, då det slagtas i hvarje gård, och en kalf eller ett halft svin hänger på hvarje spik och hålles fill salu åt bönderna, som i stora skaror strömma tillsammans från Vintschgau, Passeier, Ultenerdalen och hela den kringliggande trakten. Andra bodar med hvarjehanda varor, jernsaker, kläden. helgonbilder och otaliga smasaker stå på torget utanför kyrkan, och deremellan tränges och kvuffas folket, så att man på sin höjd är säker om sitt lif, men neppeligen om att kunna andas, ty Jukten från köttbänkarne, blandad med den vidriga stanken af usel tobak — jag har till och med sett tio års pojkar helt ogeneradt vandra omkring med tobakspipan i munnen — ligger framemot aftonen som en tjock dimma öfver torget. och det bröst, som icke skall sammantryckas deraf, måste vara bra bredt och krattigt hvälfdt. Jag kände mig nära att falla i vanmakt, och ingen af dessa grofva karlar rörde sig ens så mycket som en tum ur stället. En verklig lycka var det för mig, att min vän från Käckelberget, Ignatius, med sin Liesi, just som nöden var som störst kom och tog hand om mig, med några kraftiga stötar al sina armbågar öppnade en väg åt mi lan sina tätt sammanpackade kem: