Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

och ständigt hotande. I dag satt han alldeles stilla och tycktes icke märka mig. Morrik hade ridit förut, emedan bron är för smal för två ryttare i bredd, och jag måste rida tätt förbi bänken, på hvilken den unge polacken satt hopkrupen, som om han varit försjunken i sömn. Plötsligt springer han nu upp, fattar min mula i tygeln, betraktar mig några sekunder med en genomträngande blick, vill säga något, men brister ut i ett krampaktigt skratt, så att mitt djur skyggar till och på ett bår när hade kastat mig öfver bröstvärnet. — Innan jag hann besinna mig, var han försvunnen vid en krökning af väson. Vägvisaren svor i vredesmod en mustig ed öfver honom, och jag hade knappast tid att tillsäga honom, att han skulle hålla sig tyst, ty vi hade nu redan hunnit upp Morrik, till hvilken jag icke för något pris skulle vilja nämna något om den gåtfulla tilldragelsen, förr än jag får veta om han är on vansinnig, eller om någon hemlighet möjigen kan ligga förborgad derunder. Jag har skrifvit för mycket, alla mina oulsar flyga. Under denna natt skall jag få plikta för hvad jag njutit under dagens lopp. sod natt! Den 8 November. Regn och sirocco. Denna osunda luft, i bvilken icke någon sjuk vågar sig ut, har nu fortfarit i två dagar. Det är verkligen skada. Jag hade gladt mig öfver att få fråga min nyss förvärfvade vän om mycket, som jag hittills, intilidess vi så hjertligt räckt hvarandra handen, icke vågat komma fram med. Nu måste jag gifva mig till tåls. Sälisamt att ensamheten, som nyligen förekom mig som den verkliga Jifsloften, strax äter endast blir en nödbjelp, så svart man verkligen träffar en förständig och sympatetisk menniska. ag måste nu bjelpa mig med böcker och