UUILALIUG IVLDAIS UVIUINGLIC IVHUCINUKVIISLITT. Motion af hr friherre J. Liljencrantz: Om nedsättning i vissa anslag under tredje hufvudtiteln. Genom den i detalj gående granskning af utrikes-departementets budget, som under de två senaste riksdagarne egt rum, har, mera än tillförene, kännedom om ditbörande frågor blifvit spridd inom representationen. Frukten deraf har Dlifvit en ganska allmänt utbredd mening, att på detta område icke så obetydliga besparingar för statsverket kunna åstadkommas, och K. M:ts regering har vid densamma fästat något afseende genom de vid nästlidne och innevarande riksdag föreslagna nedsättningarne i tredje hufvudtitelns anslag. Sålunda har redan för innevarande år en nedsättnin egt rum af 30,550 rdr (deraf på Sverges andel fallit 21,250 rdr); och enligt den nu framlagda propositionen om statsverkets tillstånd och behof, skulle för år 1870 de förenade rikenas anslag till utrikes-departementets diplomatiska utgifter komma att understiga det för 1868 och föregående år beviljade belopp med 59,200 rdr (deraf på Sverges andel 39,200 rår). Uti den motion, genom hvilken jag vid 1867 års riksdag tillät mig fästa representationens uppmärksamhet på detta ämne, sökte jag emellertid ådagalägga, att en något längre gående reduktion af denna titel skulle, utan men för statens värdighet och intressen, kunna ega rum. Riksdagens beslut och framställningar nästlidet år rörande tredje hufvudtiteln antydde äfven en sådan uppfattning från representationens sida, och för min del hyser jag fortfarande den öfvertygelse, att genom ytterligare inskränkningar af utgifterna under denna hufvudtitel kan beredas en af behofvet påkallad minskning i statsutgifterna, utan någon deraf följande olägenhet för det allmänna. Jag har derföre ansett mig böra underställa riksdagens pröfning ett förslag till reglering i sådant syfte af tredje hufvudtitelns utgifter. Gifvet är, att, då Sverge och Norge gemensamt bidraga til utgifternas bestridande, måste härvid tillses, att intetdera rikets rätt eller intressen åsidosättas. Den behandling, som frågan om utrikesbudgetens framläggande i detalj för den norska representationen erhållit hos det nu församlade storthinget, låter emellertid förmoda, att äfven i Norge förefinnes enabanda mening som här, om behotvet och möjligheten af inskränkning 1 utgifterna under dennå titel, och jag anser fortfarande, att det ur flera synpunkter är lämpligt, att initiativet till en indragning på de gemensamma diplomatiska utgifterna tages från svensk sida, Riktigheten af den åsigt, som af h. exc. statsministera för utrikes ärendena yttrats till statsrådsprotokollet den 8 nästlidne September, att icke alla kommande riksdagar skola låta binda sig af de af en föregående riksdag uppgjorda beräkningar, lärer icke kunna bestridas, och jag förnyar derföre icke nu min vid 1867 års riksdag väckta motion om fastställande af en stat, som skulle träda 1 kraft först i mån af de nuvarande innehafvarnes af de diplomatiska embetena afgång, utan tillåter jag mig föreslå, att de förändringar i de till beskickningarne anslagna traktamenten, som kunna beslutas, må med nästa år inträda, och att de indragningar, som pröfvas böra ega rum, må redan före ingången af nästkommande är verkställas. Den betänklighet, som, ur formel synpunkt, kunde förefinnas med afseende å en minskning i inkomster för nuvarande innehafvare af diplomatiska embeten, synes vara redan på förhand undanröjd genom det af den senast afgångne chefen för utrikesdepartementet i dess anförande till statsrådsprotokollet den 4 Januari 1868 i minnet återkallade förhållande, att K. M:t fann sig kunna genom nåd. bref den 25 Juli 1832 förordna, att, från och med samma års tredje qvartal, en minskning af 10 procent skulle ega rum uti de åt beskickningarne i Wien, Petersburg, Paris, London, Kjöbenbavn, Berlin, Haag och Hamburg anslagna traktamenten. Att, genom nedsättningarne, de nuvarande innehafvarne af de diplomatiska posterna försättag i en, jemförelsevis något mindre behaglig, position än den nuvarande, kan icke bestridas; men man torde härvid icke få förbise, att äfven inom landet finnas högre embetsmän, ja äfven medlemmar af regeringen, som nödgas afsäga sig behaget att representera på ett mera storartadt sätt, såframt de ej ega enskild förmögenhet; och såsom segel torde väl få antagas, att 15ner hafva för ändamål att utgöra ersättning för fordradt arbete och avt försätta embetsmännen i en med beskaffenheten af innehatvande platser öfverensstämmande ställning, ej att bereda tillfällen till njutningar, som äro rikedomen förbehållna och hvilka utan olägenhet kunna unde varas. Hvad åter angår personalen vid de beskickninar, som kunna ifrågakomma att indragas, faller det af sig sjelft, att densamma kommer i åtnjutande af disponibilitets-arvoden, intilldess tillfälle erbjuder sig att bereda den nya anställningar. De uppgifter, som jag haft äran framlägga i min vid 1867 års riksdag väckta motion, äfvensom de, hvilka återfinnas i bil. n:r 2 till K. M:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof vid nästlidne riksdag, göra obehöfliga alla vidlyftigare sammanställvingar af kostnaderna för de svensknorska beskickningarne i utlandet, med kostnaden för dem, som at andra stater, med ungefärligen lika maktställning som vår, på samma platser underhållas. Af dessa uppgifter inhemtas, att de traktamenten för de svensk-noraka beskickningarne, som jag tillåter mig här nedan föreslå, äro lika stora ooh till och med öfverstiga hvad Belgien, Danmark och Holland anslagit åt sina beskickningar, och att särskildt det föreslagna trak