Aftonbladet – 3 mars 1869, sida 3

RR RR rr Er SA NT j. rätt de nordiska länderna emellan, dels en ann )mälan af Fiskarfiickan af Björnstjerne Björna. son, öftersättning, hvilka båda artiklar beröra t, åtskilliga för den nordiska litteraturens fram4 tida utveckling särdeles vigtiga frågor, jemte 4 det den senare temligen strängt nagelfar det ; anmälda arbetet ur öfversättningssynpunkt. 1: Det må med anledning häraf tillåtas en pern Ison som lifligt intresserar sig för det på tal bragta ämnet och villigt erkänner den talang I hvarmed författarne framställt sina menin. Igar, att å sin sida yttra några anspråkslösa t lord och meddela några sakförhållanden, tjen nande att ytterligare belysa ämnet. För så vidt insändaren kan finna, grupperar sig detta t ng trerbufvudpunkter, nemligen frågan om Z itterära eganderätten inom norden, frågan tjom öfversättningars berättigande från sven-Iskan till norskan och danskan eller tvärtom, -Isamt slutligen frågan om det nu föreliggande -l enstaka fall, som af författarne valts till utI gångspunkt. Insändaren skall efter förmåga söka att granska dem i den nu angifna ordt ningen. t) I likhet med författaren af den första upp-) satsen önskar insändaren på det varmåste en internationel lagstiftning, som tillförsäkrar de nordiska Jändernas (Sverge, Norge, Danmark, Finland) författare litterär eganderätt i och sålunda. lemnar skydd mot utan deras 1 I hörande företagna öfversättningar, eftertryck, I sämmandrag eller teatraliska framställningar. ; Men denna rätt får ej utsträckas öfver en måttligt tilltagen tid, exempelvis den i norska laIgen af 1866 föreslagna. I annat fall skulle Iman otvifvelaktigt lägga hinder i vägen för I dn andliga samfärdseln folken emellan, en : prohibitism, som blefve. fullt ut lika betänkTlig som den på andra områden. I öfrigt sy.Ines oss författaren, om vi undantaga en nog Ilångt drifven häftighet i tonen, ha på ett I ganska förtjenstfullt sätt utredt de fördelar, Isom en dylik lagstiftning skulle bereda de särskilda ländernas både författare och läsande allmänhet. Men när han talar om det ttterära kaperi, som isynnerhet från svensk5 I sida, med stor oförsynthet och till betydligt men för en. önskvärd förbättring af den nordiska Ktteratär.ns ekonomiska: vilkor, länge bedrifvits,, begår hun — oafsedt det hårda i sjelfva uttrycket — ex. bestämd orättvisa mot vårt fädernesland.. Ty det torde ej vara obekant, att såväl Norge som vanmark genom öfversättningar fullkomligt .Alanserat den förlust, som dessa länder kunnat hu2genom Sverges ingrepp på deras litteraturor; och att detta öfversättande. ingalunda upphört, derom kan t. ex. ett genomögnande af den senast utkomna årskatalogen för svenska bokhandeln 1868 öfvertyga, emedan der äfven finnas upptagpa många af de under året utkomna öfversättningarse från svenskan. Finland åter var för omkring femton, tjugo år sedan illa beryktadt för sitt eftertryckande ar våra böcker, ett förhållande, som lyckGG på senare tider i det mesta upphört. Man må för öfrigt hysa hvilka åsigter som helst om dessa fakta, visst är, att de i sin mån vittna om det hos de olika folken ständigt växande begäret att lära känna hvarandras utveckling i litterärt och vetenskapligt afseende. Men om en dylik beträgexhet hos Skandinaviens folk finnes — och vi tro ingen om att kunna neka det — så måste den hufvudsakligen och tillsvidare ge sig luft genom det ömsesidiga studiet at de olika litteraturerna; och det är på denna punkt frågan om öfversättningars litterära berättigande de nordiska länderna emellan framställer sig. Recensenten af Fiskarflickan synes vara afgjordt stämd möt sådana. I allmänhet, yttrar han; äro öfversätttlingar, de nordiska munarterna emellan af sådana böcker, som vända sig tillläsare med någon större boklig kunkap, sålunda ej blott de för den vetenskapliga, utan ock de för den högre allmänbildningens krets ämnade, ingalunda af något verkligt behof påkallade. Han undantager endast folkskrifter och läroböcker från den gifna kategorien. Något skäl för nödvändigheten eller obehöfligheten af öfversättningar uppger han icke; men det måste antagas, att han anser språken eller, som han kallar dem, munarterna ej lägga några hinder i vägen för de olika ländernas egentligt bildade klasser för att förstå hvad ett annat lands litteratur frambringar, och att det således blott är folkets och den första undervisningens behof man bör tillgodose på den munart, som är hvardera folkgrenens närmaste och egentliga modersmål. Men ätt i dessa påståenden ligger en ej obetydlig öfverdrift, torde vid närmare sranskning visa sig. Ins. behöfver ej åberopa örhållandet i vårt land för en tio, tjugu år sedan, för att ådagalägga detta, och han medser villigt, att spridningen och läsningen af worsk och dansk litteratur under den sedan dess örflutna tiden i glädjeväckande mån ökats. Men han dristar sig dock fråga, huru många le bildade svenskar äro, som, med full bemnastaddhet och med förmåga att, om så påordras, hjelpligt öfversätta, kunna läsa t. ex. yare norske och danske skalder eller i lmänhet en framställning på dessa språk, vilken i ordförråd och satsbyggnad något öjer sig öfver denjournalistiska eller vetenkapliga prosan, Ins. tror att, om en pröfing kunde anställas, deras antal skulle be nnas öfverraskande litet. Märk väl, attjins. j kan erkänna som tillfredsställande den läsing, hvilken från en skrift afskummar enast det allra allmännaste och minst konreta af dess innehåll; Ins. vill dessutom aminna om ett annat, än mer obestridligt kförhållande, att nemligen danskarne länge la; at öfver den nynorska litteraturens svåruttlighet för dem, åtminstone i afseende på 1 mängd från landsmålet upptagna ord, och tt man i Danmark till och med för ett par sedan utgifvit en Ordsamling från den yare norska estetiska litteraturen, som hjelpda för danska läsare; och dervid afses ej, m man kunde tro, de på landsmål af de k. målsträfvarne. skrifna arbetena, utan rk ar sådana författare som just Björnjerne Björnson, Ibsen, Wergeland och ana; målsträfvarnes, böcker åter äro, som kant, till och med för månge infödde norräv fullkomligt förseglade. Men om sådant er på det färska trädet, hvad skall då ske . det torra? Eller med andra ord, om dya beten förefalla redan danskarne ej lätta a rö