STOCKHOLM den 3 Mars, Om de administrativa besvärsmålens skiljande från konseljen. Sista riksdagen ingick till K. M:t med anhållan, det K. M:t täcktes taga i öfvervägande bland annat, uruvida af de mål, hvilka nu afgöras af administrativ ortmyndighet och genom dess besvär kunna fullföljas antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare hos K. M:t i statsrådet eller ock omedelbart hos K. M:t, a) sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må ötverlemnas till behandling af allmän domstol, b) sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur och hvilka fortfarande anses böra af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl må i sista hand af K. M:t i dess högsta domstol afgöras ; c) de, som äro af rent administrativ natur, må från den administrativa seja heten u an mellaninstans fullföljas omedelbart hos K. M:t i statsrådet, Vid föredragning i statsrådet den 11 Juni 1868 af denna skrifvelse yttrade statsrådet Carlson, bland annat, att då bland de till ecklesiastik-departementets handläggning hörande ärenden större delen at dem, som angå fråga om skyldighet att med understöd förse fattige, hvilka deraf finnas vara i behot eller ersätta utgifter, hvilka enligt gällande föreskrifter böra af fattigvårdsstyrelsen förskjutas, synas, ehuru de, med afseende å deras sammanhang med det kommunala politiväsendet och äfven på deras jemförelsevis mindre invecklade beskaffenhet, torde lämpligen fortfarande af K. M:t befallningshafvande i första instans pröfvas, i allmänhet tillika innefatta frågor af tvistemåls egenskap, departementschefen, som ansåg önskvärdt, att dessa ärendens slutliga behandling må till K. M:ts högsta domstol öfverflyttas, hemställde, att högsta domstolens utlåtande måtte inhemtas öfver et nom ecklesiastikdepartementet unnsjordt förslag, att besvär öfver kamryarrättens beslut i mål: der fattigvårdssamhällen eHer rotar eller ock enskilda. tvista om skyldighet för den ene eller andre att med understöd och vård förse fattige, som deraf äro i behof, eller godtgöra för sådant ändamål gjorda utgifter, skola i justitie-revisionsexpeditionen ingifvas, för att i högsta domstolen föredragas och afgöras. Sedan K. M:t bifallit denna hemställan, föredrogs ärendet inför högsta domstolen den 7 Dec. 1868, dervid anmärkningar framställdes dels mot grundsatsen om öfverflyttning till högsta domstolen af förvaltningsärendens afgörande, dels mot lämpligheten att särskildt öfverlemna fattigvårdsmålen till nämnda domstol, dels ock mot sjelfva det ifrågavarande förslagets detaljer. De båda sista slagen af anmärkningar förbigå vi, enär det ifrågavarande förslaget egentligen torde afsett, att till en början en dast i ett specielt fall inhemta högsta domstolens mening om den föreslagta reformen. Så mycket vigtigare anse vi en granskning vara af de anmärkningar, som riktades mot sjelfva grundsatsen. att öfverlemna förvaltningsärens dens afgörandextill högsta domstolen. Dessa anmärkningar, hvilka framställdes af justitierådet Södergren, voro hufvudsakligen, att statsmannen kunde blifva allt mera främmande för verkningarne af sin egen administrativa lagstiftning, om han icke genom besvärsmålens afgörande kunde sjelf bedöma företeelserna i de administrativa författningarnes tillämpbing, att det ej låge någon följdriktighet i den teori, som fordrade, att ifrågavarande ärenden skulle i sista instans behandlas af domstol, men likväl ville åt dem bibehålla den nuvarande inrättningen af deras administrationsjustis i första instans; att det af riksdagen uttalade omdöme, att hos konungamakten såsom högsta instans för stridiga administrationsfrågor icke vore borgen för kontinuitet i grundsatsers tillämpning och det för sådana ärenden nödiga matt af dömarebildning, icke vore prundadt; att man väl kunde tycka sig vara på en någorlunda rationel grund, ifall man läte statsförvaltningen bestämma hvad som deruti skall göras och, sedan detta blifvit bestämdt, läte domaremakten, på grund af den lag, som statsförvaltningen uppställt till efterrättelse för sina organers verksamhet, pröfva frågan om hvem som skall fullgöra den beslutna saken, men att det dock vore tvifvel underkastadt, om icke reglorna för lösning af frågan bm och frågan hurw äro med: hvarandra så införlifvade, att det rationella i denna ordning endast blefve skenbart, statsförvaltningens behof af reda och skyndsamhet åsidosattes och under juridikens stränga formväsende och tvifvel på hvad som icke är lagligen styrkt intvingades hvad som förnämligast berodde på den lämplighet och billighet, hvilken icke den af konungaborgens murar omslutne domarens blick i de skrifra handlingarne, men den administrative embetsmarnens blick i kommunallifvets dagliga företeelser hade tillfälle att med säkerhet urskilja, samt att en sådan utsträckning af konungens döimsrätt borde töranleda en förändring i högsta domstolens organisation medelst bestämmande af en särskild ständig, med män af dertill specielt lämpliga egenskaper sammansatt, afdelning för den administrativa justisen. Hvad beträffar dessa anmärkningar, så är nödigt att göra sig reda för, hvilka ärenden falla inom området för statens administrativa lagstiftning, — Till. denna lagstiftning höra först de författningar, som ordna de organer, genom hvilka förvaltningsgöromålen skola utföras, det vill säga deinstruktioner, som utfärdas för embetsmännen. Att i enlighet med