intet afseende beror af dem, fordra de att g åtminstone skall böja mig under deras delag; men hvad vore väl friheten, om den inte framför allt i inre frågor hänvisade oss på oss sjelfva och våra samveten? Och jag gick min egen väg och lät dem tala. — Men hvarje menniskoväg för slutligen förbi en menniskoboning, och den som här och der begär inträde, måste ga sina steg, så att de inte ingifva misstankar om att han är en landstrykare eller en drucken. Ty en sådan släpper ingen fredlig medborgare öfver sin tröskel. Jag ämnar inte duka upp någon längre roman för er, utan vill endast i korthet säga er följande: Jag lärde känna en ilskvärd, ung flicka; det var måhända första gången jag kände en verklig vänskap och ifven möttes af en sådan. Den unga flickan var sedan några månader tillbaka förofvad med en ung officer, hvilken jag väl örot hade träffat i -ett lösare sällskap. För ;gonblicket var han frånvarande på en tjenst. Jag vet med mig sjelf att jag inte vidare skulle ha besökt detta hus, om g hos mig hade upptäckt någon lidelse bans fästmö... Men som det nu var, verlemnade jag mig utan betänkande it bebaget af detta harmlösa, förtroliga Imgänge, så mycket mera som hennes ror inte hade någontin att invända leremot, Det var ett ansedt, vä älmående hus; må fester, vid hvilka det dansades, spelades .omedi och uppfördes tablåer, församlade fven under fästmannes frånvaro en hel mängd inga män derstädes, och fästmön tog Hiflig el 1 allt detta. Men på en gång märk ag, att brodern betedde sig kallt och fråntötande emot mig. Jag stod redan på vä tt fråga honom om orsaken dertill, då han Urekom mig och i ett Häftigt bref uttalade t, sade jag till mig sjelf. Då jag föröfrigt