Kanske blefve det då sämre; ty svårligen skulle mina tankar komma att göra er någon glädje. Redan ert förtroende vore glädjande för mig. Åfven om jag anförtrodde er min fruktan, att ni ändå i det hela skänker mig för stort förtroende? Jag betraktade honom med en frågande min. Ser ni, fortfor han, det lilla ni känner af mig är kanske mitt bästa. Jag är öfvertygad att ni tänker alltför fördelaktigt om mig, och ni skulle säkerligen bli helt förskräckt, om ni kände huru andra personer, som visserligen känna mig ännu mindre än ni, döma om mig. Men går det inte en hvar så? frågade jag, att han blir skattad för högt eller för lågt och att knappast hans närmaste kunna se honom i den rätta dagern? Och skall väl detta missleda mig i min goda tro på varaktigheten af ett vänskapligt umgänge, som föröfrigt har en så kort tid på sig att fortfara? Han log sorgset. Jag har en bestämd aning,, sade han, att ni kommer att öfverlefva mig, kanske i flera år. Sedan jag lärde känna er, har ert yttre betydligt förbättrats, och hvem vet om inte er läkares utsago en gång kommer att bli lagd. till de öfriga domslut, som falska profeter i alla tider pratat i vädret. Nå skakar på hufvudet. Det är bäst att öfverlemna detta åt framtiden. Hvad migangär, känner jag denna aning allt för tydligt inom mig, för att kunna undgå att lyssna till den; och till följd deraf känner jag en viss tvekan, huruvida jag inte handlar orätt emot er, deruti att jag njuter af ert gäll skap, ert samtal och, om jag törs tillägga