hållande, som eger rum mellan staten, såsom verksam i det allmännas intresse, och icke på grund af någon rättighet, som staten tillfälligtvis eger och som kan tillkomma hvilken enskild som -helst, å ena sidan, samt den enskilde medborgaren, å den andra. Har staten i det allmännas intresse ett rättsanspråk mot den enskilde eller tvärtom den enskilde mot staten, såsom det allmännas målsman, så är målet ett statsförvaltningsärende. Vidare, ehuru tvister mellan enskilda tillhöra de allmänna domstolarne, kan dock undantagsvis inträffa, att sådana tvister, då de ha sin grund i någon för de enskilda gemensam skyldighet till staten, kunna komma att afgöras af förvaltande myndigheter, t. ex. tvister om vägdelning. Det gemensamma i alla dessa förvaltningsärenden är dock, att de angå verkliga rättsanspråk, hvarföre de icke blott i sista, utan äfven i första hand, borde i domstolsväg handläggas, men om, med domstolarnes nuvarande organisation, sådant ej låter sig göra, vore ej litet vunnet dermed, att de ätminstone i sista hand komme att bedömas af landets erfarnaste jurister. Att statsrådets ledamöter skulle nödvändigt behöfva handlägga ifrågavarande besvärsmål, för att sättas i tillfälle att bedöma de administrativa författningarnes lämplighet kunna vi ej inse. Med samma skäl kunde man påstå, att de civila och kriminella mål, som nu i sista hand afgörasi högsta domstolen, borde handläggas i statsrådet, på det statsråden måtte blifva i tillfälle att bedöma företeelserna på den civila och kriminella lagstiftningens område, eller att sistnämnda lagstiftning borde uppdragas åt högsta domstolen, såsom varande bäst i tillfälle att inhemta verkningarne af denna lagstiftning, Åro regeringens ledamöter verkliga statsmän, så skaffa de sig nog andra tillförten att bedöma lämpligheten af de administrativa författningarne, i far; de befrias från besvärsmålen: Derexot gör dessas mängd, att regerndVus ledamöter genom den oerhörda tid, vesvärsmålens noggranna pröfning medtager, antingen icke kunna egna sig åt sådant; som man fordrar af den verklige statsmannen, eller öck måste, mera förlita sig på underordnade tjenstemäns upplysningar, än sjelfvaingåi noggrann pröfnioZ af inålen. Så länge det nivarande förhållandet fortfar, att besvärsmålen, af hvilka väl en del äro föga vigtiga, men många dereitiot ytterst maktpåliggande, Skola afgöras i konse! ljen, är det nödvändigt att låta konungens statsråd till största delen bestå af rutinerade embetsmän. För besvärsmålens noggrafihä pröfning är till och med önskligt, att till statsråd företrädesvis tagas jurister. Men ju skickligare dessa äro såsom domare, desto mindre statsmannaförmåga besitta de vanligen; ty det är en gaminal erfarenhet, att den, som alltför långe måste hålla sig vid specialiteter, lätt förlorar blicken för det stora hela. Deremot förefaller det obegripligt, huru den omständigheten, att högsta domstolen bar sitt sesslonsrum inom konun aborgens murar, kat göra dess ledamöters blick för det billiga och ändamålsenliga mindre skarpsynt. Likaså är det i de festa fall beroende på den administrative embetsimanheis personliga egenskaper, om han får tillfälle att inblicka i kommunallifvets dagliga företeelser eller om han endast blir i tillfälle att taga kännedom om detta lif ur de skrifna handlingarne, Besvärsmålens bibehållatide vid konseljen är således, efter hvad vi tro oss ha visat, hinder för erhållande af verkliga statsmän i styrelsen. Deremot medgifva vi, att, såväl med afseende på det krets äfven för fortgående studier inom de juridiska vetenskaperna, som den administrativa lagstiftningens olikhet med den civila och kriminella samt för vinnande af en mindre vacklande praxis vid de administrativa besvärsmålens afgörande, det vore önskligt, att dessa mål alltid komme att handläggas på samma afdelning inom högsta domstolen: