Aftonbladet – 2 mars 1869, sida 2

jertan upphört att klappa, att en af tidevarfvets största skalder bortgätt, att Frankike förlorat en af sina verldsberömdaste män, vilkens namn en tid var det populäraste nom hela den civiliserade verlden. Lanartine har aflidit i den höga ålders af fver 78 år. Marie Louis Alphonse Prat de Lamartine ar född i Macon den 21 Oktober 1790. Jan hette egentligen Prat, men antog namwet Lamartine efter en morbror. Sin barnlom tillbringade han i stillhet på landet och rhöll sin undervisning hemma. Med myccen ifver studerade han äldre och nyare skalders skrifter; med synnerlig förkärlek äste han Ossians dikter. Från en resa till italien hemkom han vid kejsardömets fall, ych då han, till följö af sin slägts traditioer, var ifrig royalist, inträdde han ilifvaktsåren, som han dock snart lemnade. Hans rsta poetiska försök af betydenhet var ,Meditations poetiques (1820), som väckte stort uppseende öfver hela Europa och som 1823 efterföljdes af Nouvelles meditationsn, La mort de Socrate och Dernier chant de Cbild-Harold (ett par verser i denna ranledde en duell emellan Lamartine och den sedermera så berömde italienske öfversten Pepe: Ar 1825 utgaf han Chant du sacre och 1829 Harmonies pobtiques et veligieuses.. Dessa i ett glänsande språk och i en melaukoliskt svärmisk ton skrifoa dikter, i hvilka religionen och tronen förherrligades, gjorde epok inom den franska lyriken. Straxt efter utgifvandet af sina Meditations, hade Lamarxtine blifvit anställd vid franska legationen i Florens; sedermera var han i samma egenskap i Neapel och London och blef slutligen chargå daffaires i Florens. Hans giftermål med ett rikt engelskt fruntimmer och inkomsten af hans litterära verk satte honom i stånd att lefva på en glände fot, hvilket öfverensstämde med bans öjelse. Efter 1830 afslog han Suli-monariens anbud och företog 1832 sia resa till orienten, der han kom på ett eget fartyg och for fram som en furste med ett litet bibliotek och arsenal, en mängd hästar 0. 8. v. Hans enda dotter dog här uti Beyrat. Efter 16 månaders frånvaro kom han tillbaka till Frankrike, der han under tiden blifvit vald till deputerad. Sina reseintryck skildrade han i den berömda boken Voyage a Orient (1835). Samma är utgaf han en sköna dikten Jocelyn. och några år senare La chute dun ange och Recueillements poetiques. Men snart tog hos honom politiken försteget framför poesien. I kammaren hade han under de första åren hällit sig tillbaka från alla praktiska frågor. Men efterhand började han sätta sig in i dem, och talade med värma om jernvägar, hvitbetsocker 0. s v. Han blef en af hufvudmännen för det sociala partiet inom kammaren, som eftertraktade vissa idealiska förhållanden samt närmade sig efterhand alltmera till republikanismen. Han afvisade Ludvig Filips anbud om en ministerpost och anslöt sig till oppositionen mot honom och Guizot. Lamartines berömda Histoire des Girondins, som utkom 1847, bidrog i väsentlig mån till Julimonarkiens störtande. Vid Februarirevolutionen 1848 var det egentligen Lamartine, som skapade den provisoriska regeringen, i spetsen för hvil-ken han trädde såsom konseljpresident och utrikemninister; hans namn utgjorde under den allmänna förvirringen ex af både Frankrike och utlandet erkänd symbol för ordning, laglighet och moderation, och ban ensam förmådde genom sin utomordentliga vältalighet datt hålla den vilda, oroliga massan i tygel. Det är nästan vidunderligt, hvad IL. under I dessa stormiga månader utvecklade af andÅlig och kroppslig energi, mod, kallblodighet 3 snärvaro och de mästerliga och grital, som han under denna tid böll, I skulle kunna fylla många band. Han ensam var i stånd att medla emeilan de stridiga elementerna inom provisoriska regeringen och förmå Å socialisterna till moderation; såsom utrikesI minister förmådde, han ock lugna de utländska kabinetterna. Men rörelsen växte honom öfver hufvudet; han förlorade sin popularitet, j då han måste nppträda mot anhängarne af den röda republiken, liksom hans förbindelse: I med Ledru-Rollin mot honom framkallade de konservativas misstankar. Efter det socia; llistiska Juni upproret träddehan ut ur regeringen och det var med knapp nöd, som republikens stiftare fick en plats i den lagstiftande församlingen 1849. Efter statskuppen den 2 Dec. 1851 återvände han helt och hållet till privatlifvet och litteraturen. Lamartines senaste lefnadsår ha varit förbittrade genom ekonomiska förlägenheter, som nödgat honom, att, under det han sjelf Hlefde i den. största indragenhet, skrifva en mängd arbeten till sina kreditorers förmån. rOm sin sista politiska verksamhet utgaf han I,Trois mois au poavoir och Histoire de la Trevolution de 1848,. Senare skrifter af honom äro: Toussaiot Louverture, en dram :1(1850), Histoire de la Restauration (1851 1—53); Nouveau voyage en Oriem (1853), I Visions, (1852), kistoire de Ja Tarquien 1(1854), Histoire de Ia Russie (1855). Han har dessutom utgifvit åtskilliga Foten och Hitterära tidskrifter, såsom Le Conseiller du peuple (1849—50), Le civilisateur (1851) Toch Cours familier de litterature (1856). Hvad som alltid trädde i förgrunden hos I Lamartine, äfven då han skulle uppträda ,såsom statsman och historiker, var skalden; I deri låg både hans svaghet och hans styrka. IHan var en ridderlig natur, em upphöjd och -l omfattande ande, ett redligt hjerta, men han: hade hvarken de egenskaper eller de brister, I som skapa politikern. Men hvilken rikedom .laf verklig poesi, af rik och djup känsla, af ) I ädel entusiasm och glödande vältalighet, träder oss icke till möte i.de verk, hvarmed han riktat Frankrike! : Han bevarade intill det sista sin ädla opI timism och öfvergaf aldrig tron på framåtI skridandet. Han höll fast vid den sats, som lbhan 1834 hade uttalat i ett företal till em vy upplaga af sina Meditations: Verlden är mycket ung, ty tanken öfverskådar ännu elt I omätligt afstånd emellan mensklighetens nuva; rande tillstånd och det mål, som den har att dl uppnå