Aftonbladet – 2 mars 1869, sida 2

8 äre anled den 25 Febr. 1 en alder al! år. — Lektor Thams föreläsning i går ton till förmån för folkhögskolefonden handade om 1756 års märkvärdiga riksdag och var mindre besökt än den förtjenat. Frihetstidens tycka regenter och aristokraiska utgångspunkt, hvilken dock alltmer öfvergafs för ständigt växande demokratiska .endenser, föranledde talaren att kasta en olick tillbaka på Svenska medeltidens tyska lynastier och unionstidens aristokratiska förnållanden äfvensom på de följande tiderna utill frihetstiden, med deras förmyndarestyeelser och aristokratiska mellanskof, hvarvid V. G. Delagardie antyddes vara 1600-talets notbild mot frihetstidens C.G. Tessin, äfvensom Pfalz-zweibrickska husets ej så obetydigt utpreglade tyska element med dess i srunden osvenska envåldstendens framhölls, arvid tillika påpekades, huru högt denna itts tre representanter, hvilka i törbigående serskildt karakteriserades, genom stora och kraftfulla egenskaper öfverträffade våra andra furstar af tyskt ursprung, bland hvilka serskildt Fredrik I och Adolf Fredrik ställdes på en mycket låg linea. Att jemföra svenska frihetstidens förhållanden med polska systemet och riksdagsväsendet, ansåg talaren alldeles oberättigadt, och vore vår frihetstid fastmer jemförlig med de äldre engelska förhållandena. Svenska riksdagens partier med alla korruptioner och fiendtligheter hade dock aldrig som de polska riksdagspartierna inmanat fremmande trupper mot hvarandra; sådant var endast förbehållet vårt tyska furstehus under frihetstiden, ty det vore onekligt, att Adolf Fredrik ,och Lovisa Ulrika afsändt sin holmarskalk, frih. Horn, hvars hutvud föll 1756, till Ryssland för att genom ryska trupper genomföra en statskupp i Sverge till kungamaktens förmån, äfvensom det vore lika faktiskt, att Lov. Ulrika belånat och pantsatt rikets juveler för samma ändamål. Talaren framhöll dessa kungliga personers egoism att alltid ställa sinä egnä personer och syften i första rummet, hvilket bland annat ledde till brytningen med gunstlingen Tessin, som ej uthärdade med dssa anspråk, och redan vid tronvexlingen 1751, då Adolf Fredriks kungaförsäkran skulle lemnas, ställdes på svåra prof mellan fursteviljan och medborgärepligten. Det anmärktes tillika, att Adolf Fredrik under sina 8 tronföljarear ej kunnat lära sveåska språket, utan vid desta högtidliga tillfälle måste begagna tyskan. I afseende å 1756 års riksdag skildrade talaren tÖreträdesvis det stormigd uppträdet i bondeståndet, som afbröts genom Fersens mellankomst, kommissionens nedsättande i anledniog derat, edukationsfrågan (kronprinsens guvernörer), juvelsaken, statskuppen m. m. Fersens rikhaltiga memoirer medgatvo ej att här lemna synnerligen mycket nytt; men talaren grupperade ämnena på ett lättfattligt sätt och framhöll med klarhet det väsentliga, samt lemnade både ur rådsprotokollen och sekreta-utskottets handlingar flere värdefulla bidrag, t. ex. om Skektas angifvelser och Renhorns anföranden. Sistnämnde person bedömdes något mildare än hittills varit vanligt. I allmänhet var talarens uppfattning af denna riksdag densamma som Fersens.