emellan gamla slott, i hvilka nu mest rika vinodlare uppslagit sina bopålar och der sjuka väster inqvartera sig under sommarmånaderna. Jag har åter glömt bort namnet på de flesta, endast slottet Rubeins namn står ännu inprägladt i mitt minne. Der stå utanför de förfallna, krenelerade murarne vackra, smärta cypresser, som vakta kring en sarkofag, och resa sig svarta upp ur gula och Sröna vinranks-vildmarker. Vi kastade äfven en -nabb blick in på borggården. Huru svalt och behagligt ser der icke ut! Det iilla pelarga!lleriet, de små trapporna, som stiga brant upp, det gamla, redan starkt aflöfvade valnötsträdet i hörnet, alldeles öfverfullt af jvittrande och sjungande fögiar, som berusat sig af sin vindrufsskörd och blifvit helt öfvermodiga. Jag skulle kunna fortfara att prata hela sidor fulla om huru ojemförligt skönt det var uppe på dessa höjder. Och så äter vidare framåt mot Passeier-dalen ngs den sakta uppstigande vägen under de idla kastanjeoch valnöts-träden, ända upp dit der blicken vidgar sig åt Meran der pedlanför och uppåt åt Kickelberget och mitt kära Zenoburg, till dess den slutligen blir hängande vid den högt upp belägna byn Schönna och dess gamla slott — målet för vär resa. Då vi kommo upp, var det just middag. Vi voro båda trötta af den långa ridten och huovgriga och äfven enstafviga. ikedomen af det vi skådat gaf oss ännu mycket att tänka på, och här hade vi kuappast ögon nog för att kunna njuta af det som nära och fjerren visades för oss från hvarje fönster. Jag gick ut i gästrummet och satt der, medan Morrik språkade der utanför med värden, en liten stund helt utmattad, lycklig.och ikväll gripen af en viss beklämning, tyst och