ygga sådana slitningar mellan regeringen ch feptesentationeh; söm de Kvilkå Yppsdes! id förra riksdagen, och hvilka, då nagot ormelt hinder för riksdagen att indraga ett å beskaffadt anslag, som det ifrågavarande, cke finnes, skulle medföra betänkliga följder. rörslagets motståndare, och bland dem isyns erhet gröfve åf Ugglas och liv Wern, betecks alle temligen rent ut denia fruktan för trid såsom en svaghet. Man bör icke söka trid, men man bör icke undvika den då et gäller en stor sak, sade hr Weern. jivilministern svarade härpå, att det i hans anka Vöre ön svaghet att icke våga Handlä å söm Man änsage vara rätt, äfven om nan blottställde sig för beskyllningen för vaghet. Hufvudskälet hvarför första kamma:ens najoritet, hvars åsigter förfäktades, utom af le nyssnämnda tälarne, äfven af gretve C. 3. Mörner, hr. Nordström, grefve H. Hamils on, hr Bennich och hr Wallenberg besämpade regeringens förslag, var, att reeringen — derigenom beröfvade sig möjligeten att understödja sådana gagnande föreag, som genom bidrag från nämnde fond slifvit åvägabragta och möjligen derförutan cke skulle ha koiimit till stånd, såsoti . ex. Trollhätte kanal, elektriska telegrafrerket 0. s. v., äfvensom medel att bestrida illfälliga och oförutsedda utgifter. Regeingen hade, sade grefve at Ugglas, genom letta steg flyttat tyngdpunkten i vårt samvällsskick utföre det lutande plan, på hvilket i allt mer och mer fortskrida. Med en vitterhet, uti hvilken harmen öfver represenationsreformen och den regering, som genomört den, framträdde mer omaskerad än vanligt, anmärkte grefve Henning Hamilton, att regeringsförslaget visserligen ej stode i koliseqvens med 1868, men deremot vore fullkomligt i konseqvens med 1865. ) Ett och annat af dessa herrars argumenter läto ganska väl höra sig, och det lärer, under förutsättning, att regeringen förmått att emot en påtryckning från andra kammaren, som torde ha blifvit allt starkare och starkare, försvara och bevara anslaget till handelsoch sjöfartsfonden, icke kunna bestridas, att regeringens åtgärd innefattar en efteroift af makt; men tydligt är också, att då åtskilliga af regeringens motståndare i frågan stödde sig derpå, att regeringen skulle vara bättre än representationen i tillfälle att bedöma anslagsbehof, så begagnade man ett argument, som, om man utdrager konseqvenserna deraf, vänder sig mot hela det konstitutionella systemet och ytterst skulie leda dertill, att dispositionen af statsmedlen borde ligga i regeringens hand och icke i riksdagens. Då för öfrigt grefve O. G. Mörner sade rent ut, att åtskilliga af de på fonden anvisade utgifterna voro af den beskaffenhet, att om de skulle i vanlig ordning af riksdagen ,pröfvas, han skulle motsätta sig dem såsom olämpliga, så visade han just derigenom, att det kan hafva sina fördelar med sig, att representationen har ett ord med i laget vid anslags beviljande, och att derigenom åtskilliga onödiga utgifter kunna undvikas. Man egnade, synes det oss, icke heller nog uppmärksamhet åt de förändrade förhållanden, som inträdt genom representationsreformen och de årliga riksdagarne, hvilka gjort regeringen vida mindre än tillförene i behof af medel till fritt förfogande utan riksdagens hörande. I hvad fall som helst, är påtagligt, att regeringen genom sitt förslag undanröjt ett frö till tvister mellan statsmakterna, och att, om förslaget å ena sidan innefattar ett visst misstroende till representationens uppfattning af helgden af ett så beskaffadt aftal som det, hvilket kunde anses vara träffadt rörande ifrågavarande anslag, så innetattar det å andra sidan ett bevis på förtroende till riksdagen, att densamma icke skall lemna. obeaktade sådana behof, för hvilka regeringen plägat anlita handelsoch sjöfartstonden. En vägran af en representationens fördelning att mottaga det gjorda erbjudandet, mäste således betraktas såsom en i konstitutionalismens historia högst besynnerlig företeelse. I andra kammaren förde hr Ribbing samma argumentation som oppositionen i första kammaren, sökande framhålla i bjert kontrast mot hvarandra den ställning till frågan som regeringen intog vid förra riksdagen och den hon intagit genom den ifrågavarande propositionen. För öfrigt rådde meningskiljaktighet endast mellan dem, som önskade framgång åt utskottets förslag, och dem, som talade för reservanternas. Hurudan utgången blifvit om ej första kammarens beslut mellankommit torde vara ovisst. Nuantogs af ofvan antydda skäl, utskottets förslag utan votering. Kamrarpe hafva i dag varit samlade till bordläggningsplena, dervid talmännen tillkännagåfvo, att talmanskonferensen beslutit, det föredragningen af de fyra första hufvudtitlarne skulle taga sin början nästa fredag. 1 andra kammaren väcktes af hr Liss Olof Larsson förslag derom, att föredragningen a hufvudtitlarne i kamrarne skulle, såsom hittills, ske dagligen under både föroch eftermiddagsplena, på det ledamöterna måtte erhålla tillfälle att med mera grundlighet taga kännedom om ärendena. Sedan emellertid hr Björck försvarat den nu vidtagna anordningen, hufvudsakligen af det skäl, att nu blott fyra hufvadtitlar komme att till en början företagas, och hr Sjöberg uttalat den åsigten, att den gjorda framställningen egentligen vore ställd till talmännen, att de måtte i nåder taga i öfvervägande, hvad ledamöterna tålte, förklarade talmannen densamma, efter kammarens nyss förut fattade beslut om föack aningen. snira Inna: ti navn STRÖ