STOCKHOLM den I Mars, Om första kammaren i lördags f. m. rå kade glömmoa, bin konservativa up gift, och : detta i en af de mest maktpåliggande frågor, som kunde föreläggas densamma till behandling, nemligen frågan om bevarande af dön karaktersskilnad melian riksdagens Båda karm rar, hvilken utgör en åf hörnsteharne i vårt nya representativa System, så sökte den att godtgöra detta i lördags afton, då kammaren visade sig, beträffande regeringens dispositionsrätt öfver handelsoch sjöfartsfondens allå hittillsvarande inkermster, mer kontungsk än konungen sjelf. Det är bekabt 2tt regeringen vid denna riksdag framlagt en proposition derom, att det till nämnde fond hittills utgående anslag af 750,000 rdr årligen, hvilhet på sin tid beviljades såsom ersättning för den till handelsoch sjöfartsfonden utgående särskilda tilläggsafgift af 10 procent ä tullsatserna, skulle upphöra, möt det ätt riksdagen å de särskål a höfvudtitlarne anvisade medel till bestridande af vissa å fonden anvisade utgifter, uppgående till omkring 670,000 rdr. Denna regeringens framställning väckte onekligen någon öfverraskning, då man erinrade sig den energi, med hvilken hon vid 1868 års riksdag Bestred det ifrågavarande anslagets indragning eller minskning, i det anslagets bibehållande gjordes, genom en h. eXxc. hr justitiestatsministerns förklaring iandra kammaren, till kabinettsfråga. De, som kämpade för anslagets indragning, gjorde det naturligtvis ur synpunkten deraf, att detansågs vara med konstitutionelt skick öfverensstämmande, att samtliga statsbehof pröfvas af representationen, och att det derföre vore olämpligt, att regeringen på egen hand disponerade betydliga medel för bestridande af utgifter af alldeles enahanda beskaffenhet, som dem, öfver hvilka riksdagen i allmänhet besluter. — De, som försvarade anslagets bibehållande, inläto sig vid nämnde tillfälle jemförelsevis föga på frågan om hvad som i detta hänseende var lämpligt, utan stödde sig hufvudsakligen på den åsigten, att detta anslag måste, på grund af sin tillkomst, anses vara för all framtid åt regeringen tillförsäkradt, och att följaktligen dess bibehållande grundade sig på ett aftal mellan statsmakterna, hvilket ej kunde ensidigt af den ena parten brytas. På den punkt saken nu kommit, kan det vara öfverflödigt att argumentera rörände denna rättstvist, och vi anmärka derföre endast i förbigående, att om än genom den riksdagen tillkommande anslagsbevillningsrätten, representationen egde formel befogerhet och äfven makt att indraga eller minska ifrågavarande anslag, gåfvo dock omständigheterna vid anslagets första tillkomst åt dess bibehållande verkligen karakteren af ett aftal, som icke borde rubbas utan båda parternas medgifvande. Denna uppfattning var väl också den, som vid slutet af förra riksdagens förhandlingar i ämnet var den öfvervägande inom andra kammaren och bestämde dess beslut, ehuruväl en och annan ledamot torde, i likhet med hr Björck, ha böjt sig endast derföre, att de ansågo landet behöfva den styrelse, som hade gjort kammarens votum i denna fråga till vilkor för sitt qvarblifvande vid statsrodret. Nu deremot, då regeringen sjelf tagit initiativet till en återgång af nämnde aftal; då hon dermed onekligen i viss mån till den andra statsmaktens förmån afsagt sig en makt och en rättighet, som för henne understundom kunde hafva icke ringa värde, så skulle man föreställa sig, att representationen icke gerna I hade annat att göra, än att tacksamt erkänna detta tillmötesgående från regeringens sida, och mottaga hennes förslag såsom ett medgifvande, genom hvilket hon velat bidraga att hos oss, fullständigare än bittills varit fallet, genomföra den konstitutionella grundsats, att skatteoch anslagsbevillningsrätten bör ligga helt och hållet i den andra statsmaktens hand. Så synes också statsutskottets majoritet ha fattat saken, då den tillstyrkt regeringens proposition, hvaremot en stark minoritet inom. utskottet funnit lämpligt svära regeringen, att eftersom ni behagat afstå den största och vigtigaste delen af fondens tillgångar, så hemställa vi, om ni ej ville afstå densamma hel och hållen. t Det bief dock icke striden mellan dessa olika uppfattningar af rätta sättet att mottaga regeringens anbud som gaf åt lördagens förhandlingar i ämnet en så egendomlig prägel. Det var de häftiga anfall, för hvilka regeringen -blef föremål i första kammaren för det hon afstått ifrågavarande anslag. Hennes befogenhet att göra det kunde man icke bestrida, men så mycket mer bestred man klokheten af ett sådant steg, och så inträffade det märkvärdiga, att en representationens afdelning .med 58 röster mot 30 afslog regeringens framställning om en eftergift åt representationen. Kammarens majoritet visade sig således, bokstafligen taladt, mera konungsk än konungen. Detta första kammarens beslut, som blef kändt under de pågående förhandlingarne i den andra, gaf åt dessa en ny vändning. Man lät yrkandena på bifall till utskottsreservanternas förslag falla, af skäl att man befarade genom reservationens antagande icke kunna få frågan afgjord genom gemensam votering, hvilket deremot icke lärer möta något hinder då kammaren nu biföll utskottets förslag. Regeringens förslag försvarades i första kammaren af statsrådet Adlercreutz, i den andra af statsrådet Berg, och det framgick